the 
Home Page
Home Page
"Dys" är grekiska och betyder dålig eller illa fungerande. "Pepsi" kommer också från grekiska, ordet peptein betyder matsmältning. Dyspepsi betyder alltså i en direkt översättning "illa fungerande matsmältning".
Kan man definiera dyspepsi mera exakt?
Dyspepsi är ett mycket vanligt symtom, och det har därför uppfattats viktigt, att termen dyspepsi och de termer som hänför sig till detta område, skulle kunna definieras på ett exakt vetenskapligt sätt. NJ Talley med flera har 1991 publicerat en klassificering, som numera omfattas av de flesta som skriver om dyspepsi. Enligt denna klassificering definieras dyspepsi som "en ihållande eller återkommande smärta eller obehag i buken lokalserad till bukens övre del".
De delsymtom som kan ingå i dyspepsi enligt Talleys klassificering är:
- Smärta i övre buken (smärta är värre än obehag)
- Obehag i övre buken (Obehag, "discomfort" är en subjektiv negativ känsla, som dock inte är så svår som smärta)
- Tidig fyllnadskänsla (en känsla av att magen fylls eller "överfylls" väldigt fort efter inledande av måltid, utan samband med storleken på måltiden, och med ett behov av att sluta äta mitt under måltiden)
- Fyllnadskänsla efter måltiden (det känns obehagligt att ha magen fylld med mat)
- Illamående (känsla av behov av att kasta upp)
- Uppstötningar av mat
- Uppkastningar
- Svullnadskänsla i övre buken (en känsla av att magen sväller)
Det finns många undersökningar beträffande förekomsten av dyspeptiska symtom bland befolkningen, och resultaten har varit väldigt varierande, långt beroende på att definitionen av dyspepsi har varierat. Mellan 7 och 41% av befolkningen har i studier från England och Skandinavien visat sig ha dyspepsi, men endast 10 - 20% av människor med besvär söker läkarhjälp för dessa. Prosenterna i olika undersökningar har alltså varit varierande, grovt uppskattad kan vi anta, att var fjärde människa bland befolkningen har dyspepsi. Mellan 2 och 5 % av alla besök hos allmänläkare gäller besvär av dyspeptisk typ.
Vanligen indelar man dyspepsi i två eller tre undergrupper, beroende på om patienten kan påvisas ha någon klar eller misstänkt organisk orsak till besvären. NJ Talleys indelning är följande:
1. Organisk dyspepsi - där patienten har en klar orsak till besvären, till exempel magsår, katarr i matstrupen, gallsten eller celiaki. Om en organisk orsak till dyspepsin hittas, inriktas behandlingen naturligtvid på orsaken, och deå denna är behandlad, försvinner dyspepsin.
2. Dyspepsi hos patinter, som har en påvisbar organisk förändring, men där osäkerhet föreligger, om denna förändring kan förklara de dyspeptiska besvären. En Helicobacter pylori-infektion hos en patient med dyspepsi utan andra förändringar i gastroskopin hör till denna grupp - endast hos en del av patienterna försvinner dyspepsin då Helicobacter-infektionen behandlats.
3. Dyspepsi hos patienter utan någon påvisbar organisk orsak. Eftersom denna typ av dyspepsi tycks bero mera på funktionsstörningar och mindre på organiska orsaker, kallas denna typ av dyspepsi oftast funktionell dyspepsi. Andra termer som används är idiopatisk eller essentiell dyspepsi - båda termerna anger, att dyspepsin så att säga är en självständig sjukdom och inte följd av någon annan sjukdom.
Diagnosen förändras under utredningen?
Ja. Då patienten första gången kommer till läkare på grund av magbesvär är diagnosen dyspepsi, eftersom ännu inga undersökningar gjorts som kunde ge en mera specifik diagnos.
Under utredningen av besvären görs sedan kanske gastroskopi och ultraljudsundersökningen, och en del av patienterna visar sig ha en klar organisk orsak till sina besvär - magsår, gallsten eller liknande - och dessa patienter anses sedan ej ha funktionell dyspepsi. Men också efter en långt gående noggrann undersökning blir en grupp av patienter kvar, som har dyspeptiska besvär, men där man inte hittar någon organisk orsak, och dessa patienter får då diagnosen funktionell dyspepsi.
Funktionell dyspepsi ger långvariga besvär, antingen kroniska eller återkommande. Vid akuta snabbt övergående besvär, som kunde bero till exempel på en virusinfektion, används ej termen dyspepsi. Funktionell dyspepsi förmodas bero på en störning i funktionen av den övre delen av magtarmkanalen, och för att besvären skall kunna definieras vara funktionella, bör organiska förändringar vara uteslutna.
I NJ Talleys klassifikation defineras funktionell dyspepsi på följande exakta sätt:
1. Kronisk eller återkommande smärta eller obehag lokaliserad till övre buken. Besvären bör ha pågått i minst en månad med symtom under minst 25% av tiden.
2. Undersökningen av patienten inklusive gastroskopi och ultraljud samt laboratorieundersökningar bör inte visa tecken på någon känd organisk sjukdom, som kunde förmodas förklara patientens besvär. Patienten bör inte heller ha genomgått någon större operation i buken (enligt denna definition är t.ex. besvär efter en galloperation inte funktionell dyspepsi).
Vilka sjukdomar kan ge samma besvär som funktionell dyspepsi?
Irriterad tjocktarm (colon irritabile) kan ge symtom, som väldigt långt påminner om funktionell dyspepsi, men dessa symtom härrör sig alltså från tjocktarmen. Besvären har därmed ofta samband med tarmens funktion, efter avföring kan besvären lätta, likaså efter avgång av gas.
Vid en lindrig refluxsjukdom kan fyndet i gastroskopin vara normalt, trots att patienten kan ha en besvärande daglig halsbränna och sura uppstötningar. Dessa patienter anses därför har reflux-sjukdom och inte funktionell dyspepsi.
Patienter kan ha gallbesvär, till och med typiska gall-anfall, trots att någon gallstenssjukdom inte har kunnat påvisas, och denna nog ganska sällsynta typ av besvär anses inte utgöra en funktionell dyspepsi.
Mediciner ger inte sällan biverkningar i form av dyspeptiska symtom. Typiska sådana mediciner är digoxin (en hjärtmedicin), teofyllin (en medicin som används vid astma), vissa antibiotika (speciellt erytromycin och ampicillin), värkmedicin och järntabletter. Samma fenomen ser man också vid missbruk av alkohol - inte så få av oss har säkert erfarit vissa dyspeptiska symtom "dagen efter"!
Psykiska besvär, till exempel depression, orsakar inte sällan också besvär från magen, och gränsdragningen mellan en lindrig anorexi eller bulimeni och dyspepsi hos en ung människa kan ibland vara svår.
Diabetes mellitus (sockersjuka) kan orsaka en försämring av nervfunktionen i det självständiga autonoma nervsystemet, som styr funktionen i våra inre organ, och en försämrad tömning av magsäcken är ett typiskt fenomen vid sådan så kallad autonom neuropati. Akuta dyspeptiska besvär med illamående och uppkastningar hos en diabetiker är ett allvarligt symtom, som kan tyda på en akut försämring av sockerbalansen med ett akut behov av läkarhjälp. Cirkulationsrubbningar i buken vid långt gången arterioskleros kan ge besvär av dyspeptisk natur, som förvärras av födointag.
Dyspeptiska besvär är också vanliga vid andra hormonella sjukdomar - sjukdomar i sköldkörteln i form av hyper- eller hypothyreos och störningar i cortisonbalansen (Addisons sjukdom).
Muskuloskeletala besvär, med smärtotstrålning längs revbensbågarna, med mötespunkt i proc xiphoideus (xiphoidalgi) kan ibland vara svåra att anamnestiskt skilja från verkliga magbesvär.
Beroende på den huvudsakliga karaktären av symtomen indelas funktionell dyspepsi i tre undergrupper:
- Dyspepsi med symtom påminnande om magsår. Termen "Nonulcer dyspepsi" används ofta om denna typ av dyspepsi.
- Dyspepsi med symtom tydande på en motilitetsstörning i övre magtarmkanalen (molititet är tarmens "rörelser", ifall motiliteten är försämrad, töms magsäcken långsamt vilket kan leda till att magsäcken blir "överfylld".)
- Dyspepsi utan ovanstående typiska symtom - den tredje gruppen omfattar alltså patienter, som inte passar in i någon av de två ovanstående grupperna. Denna grupp kallas ospecificerad funktionell dyspepsi.
Vilka är symtomen vid en dyspepsi av magsårstyp?
Dessa patienter har alltså symtom, som gör att läkaren närmast misstänker magsår (eller sår på tolvfingertarmen), men gastroskopin visar sig vara normal.
Typiska symtom är smärta, som känns högt uppe i buken och som kan lokaliseras ganska exakt. Smärtar lindras då patienten äter, och syraneutraliserande mediciner eller mediciner som minskar saltsyreutsöndringen i magen kan också lindra besvären. Besvären är värre på tom mage, patienten kan vakna nattetid av dessa, och besvären är återkommande, men patienten kan ha långa besvärsfria perioder.
Vilka är symtomen vid en motilitetsstörning?
Dessa patienter har symtom som antyder en långsam tömning av magsäcken, med överfyllnad som följd. Patienten för en fyllnadskänsla då han äter, och känner sig "överfylld" efter måltiden, han eller hon kan ha illamående, uppstötningar och till och med uppkastningar, och har en känsla av svullnad i övre buken. I motsats till den magsårsliknande dyspepsin förvärras symtomen då patienten äter.
Man har kunnat påvisa, att mellan 30 och 80% av patienter med funktionell dyspepsi har en långsammare tömning av magsäcken än normalt, och detta gäller mera uttalat fast föda. Vilka är symtomen vid en ospecifiserad funktionell dyspepsi?
Det är ovanligt, att symtomen vid dyspepsi inte kan grupperas in i någon av de två ovanstående grupperna, men hos en liten del av patienterna lyckas det inte, och dessa patienter har alltså ospecifiserad funktionell dyspepsi.
Då en patient besöker sin läkare på grund av magbesvär av dyspeptisk typ är sannolikheten för att en organisk orsak hittas stor ifall
- patienten är över 45 år gammal
- ifall patienten har symtom eller initiala fynd tydande på en organisk sjukdom (till exempel avmagring, svart avföring tydande på blödning, anemi, ikterus)
- ifall patienten röker, använder rikligt alkohol eller regelbundet använder värkmedicin
- ifall patienten har mycket magsjukdomar i släkten (magsår eller till och med magcancer)
- ifall ett behandlingsförsök med lämplig medicin inte har någon effekt, eller ifall symtomen återkommer genast efter avslutande av behandlingen.
Om patienten inte hör till någon av ovanstående grupper är sannolikheten stor, att något organiskt fel inte hittas, och patienten har då en funktionell dyspepsi.
Initalt är det viktigt att de undersökningar, som upplevs som nödvändiga för att utesluta en organisk orsak, görs. Det att patienten vet, att någon allvarligare sjukdom inte föreligger, är en viktig del av behandlingen, minskar den oro patienten kanske haft på grund av symtomen, och kan i många fall göra att besvären försvinner.
En delorsak till besvären kan ligga i levnadvanorna. Patienten bör kanske äta mera regelbundet och mindre i gången, minska på kaffedrickandet och sluta röka (vilket alltid lönar sig!) och iakta måttlighet med alkohol. En del stressfaktorer kan inverka på besvären - att ha en mängd ogjorda arbeten liggande på är inte hälsosamt för magen!
Ifall besvären är så svåra, att medicin behövs, använder man mediciner av samma typ som vid behandling av magsår, men behandlingen behöver inte vara speciellt långvarig. Ofta hjälper dessa medicner, men inte alltid.
Sambandet mellan dyspepsi av denna typ och en Helicobacter pylori-infektion är tills vidare något oklart. En del läkare anser, att något samband inte finns, och rekommenderar inte behandling. Andra läkare - nog flertalet - anser skäl föreligga för behandling, och kanske var annan patient med dyspepsi förefaller nog ha nytta av att få sin eventuella Helicobacterinfektion behandlad.
Hur behandlas dyspepsi med symtom tydande på motilitetsstörning?
Också här är vetskapen om att någon allvarlig sjukdom inte föreligger viktig för patienten. Eftersom stora måltider ger besvär, kan det löna sig för patienten att äta mindre och oftare. Vissa rätter, bl.a. starkt kryddade sådana, kan ge besvär, och dieten kan därför modifieras i en litet lättare riktning. Det är dock viktigt, att patienten inte börjar lämna bort allt som ger besvär! Patienten kanske märker, att råa grönsaker ej går - lämnas - efter en tid passar inte heller frukter - lämnas - stekt mat går ej - lämnas - mjölkprodukter ger besvär - lämnas - och efter en tid kan patienten ha en väldigt ensidig diet. Man skall kanske därför inte sluta helt med födoämnen som ger besvär, utan bara minska mängden till hälften, och nog ha som mål, att försöka hålla sig till en så normal "husmanskost" som möjligt.
Ifall medicinering behövs, används mediciner som ökar magsäckens och tarmens rörlighet, motilitet, i huvudsak så kallade prokinetiska mediciner (dessa mediciner är receptbelagda). Enligt en studie gjord av NJ Talley reagerade 60 - 90% av dessa patienter gynnsamt på cisapride jämfört med placebo, och den gynnsamma effekten kan kvarstå också efter avslutandet av medicineringen. Också vid dessa besvär kan man försöka med mediciner av samma typ som vid magsår.
Hur behandlas en ospecifik funktionell dyspepsi?
Också här är det viktigt, att patienten undersöks så bra, att man mänskligt sett inte behöver ha någon misstanke på allvarigare sjukdom.
Dieten modifieras i en mera skonsam riktning, och om medicinering behövs, försöker man med mediciner som används mot magsår, eller prokinetiska mediciner.
Sammanfattningsvis kan man säga, att patienter med funktionell dyspepsi kan ha lika svåra besvär som patienter med en organisk magsjukdom, t.ex. peptiskt ulcus. Typiskt för patienter med funktionell dyspepsi är att patienten oftare har andra kroppsliga besvär. Haug et al har gjort en jämförelse mellan etthundra patienter med funktionell dyspepsi och etthundra med sår på tolvfingertarmen. Sjukdomens inverkan på patientens arbete och sociala liv visade sig i denna undersökning vara större för funktionell dyspepsi än för duodenalsår.
Abell et al har undersökt 8 patienter med svår funktionell dyspepsi före och efter en 12 månader lång behandling med cisapride. Symptomen minskade under denna behandling, och också faktorer som tendens till depression och ångest minskade.
Trots ovanstående finns det en stor grupp människor, som har en lindrig - väldigt lindrig - dyspepsi, men som oroas över, om denna kan vara ett symtom på någon allvarligare sjukdom. En adekvat undersökning, som definitivt kan befria patienten från oro över eventuell värre sjukdom är här den bästa behandlingen.
Nej, speciellt inte ifall besvären försvinner eller är väldigt obetydliga.
Om diagnosen funktionell dyspepsi har gjorts, på basen av frikännande undersökningar, kan det dock vara bra att gå på en kontroll, efter ungefär ett halvt år, trots att symtomen nästan är borta. Några blodprov och en klinisk undersökning kan då vara av värde, som kontroll på att dyspepsin faktiskt är enbart funktionell och inte någonting annat.
Bytzer P, Moller Hansen J, Schaffalitzky De Mukadell D, Malchow-Moller A. Predicting Endoscopic Diagnosis in the Dyspeptic Patient. The Value of Predictive Score Models. Scand J Gastroenterol 1997;32:118-125.
European Helicobacter Pylori Study Group. Current European Concepts on the Management of Helicobacter pylori Infection, The Maastricht Consensus Report 12 - 13 September 1996.
Haug T, Svebak S, Wilhelmsen I, Berstad A, Ursin H. Psychological factors and somatic symtoms in functional dyspepsia. A comparison with duodenal ulcer and healthy controls. J Psychosom Res 1994;38:281-291
Klauser AG et al. What is behind dyspepsia? Dig Dis Sci 1993;38:147-154
Malagelada JR. Functional Dyspepsia. Insights of Mechanisms and Management Strategies. Gastroenterology Clinics of North America 1996;25:103-112.
Malagelada JR. Gastrointestinal motor disturbances in idiopathic dyspepsia. Scand J Gastroenterol 1991; 26(suppl 182):29 - 32.
Talley NJ, Colin-Jones D, Koch KL, Koch M, Nyren 0, Stanghellini V. Functional Dyspepsia: A Classification with Guidelines for Diagnosis and Management. Gastroenterology Int 1991;4:145-160.
Talley NJ. Drug treatment of functional dyspepsia. Scan J Gastroenterol. Suppl 1991;182:47-60.
Talley NJ. Modern management of dyspepsia. Australian Family Physician 1996;25:47-52
Talley NJ. Quality of Life on Functional Dyspepsia. Scand J Gastroenterol 1996;31 Suppl 221:21-2
Väänänen H. Dyspepsia. Ferring Lääkkeet Oy 1996;1-22