Före 1983

Redan på 1890-talet såg en italiensk forskare, Guilio Bizzozero, spiralformade bakterier i magslemhinna från hund, och samma årtionde hittades liknande bakterier också hos katter. Andrew Balfour, verksam i Sudan, hittade under detta århundrades första årtionde bakterier i magslemhinnan hos hundar och apor. En dansk vetenskapsman, Johannes Fibiger, fick Nobelpriset för en enligt nutida kunskap tvivelaktig upptäckt, att magcancer kunde orsakas av inälvsmask.

Under detta århundrade har man många gånger försökt påvisa, att bakterier eller virus orsakar magsår. Edwar Rosenow påstod under 1910-talet, att han kunde orsaka magsår hos försöksdjur genom att injicera streptokockbakterier tagna från människa.

På 30-talet hittade James Doenges i USA spiralformade bakterier i magen hos 43% av förolyckade människor i samband med obduktion. Sedan gick det många år utan rapporter om bakterier i magsäcken, tills HW Steer och DG Colin Jones 1975 observerade, att patienter med magsår i 80 % hade bakterier i slemhinnan, medan patienter utan magsår inte hade några bakterier.

Av och till kom det rapporter som tydde på att också andra mikro-organismer kunde vara orsak till magsår. I Skandinavien gjordes riklig forskning beträffande Herpes-virus som orsak till denna sjukdom.

Patologer över hela världen hade sett små bakterier i slemhinnan i provbitar från magsäcken under hela århundradet. I allmänhet noterades dessa inte, utan ansågs som någonting normalt i magslemhinnan. Trots alla ovanstående rapporter om förekomsten av bakterier i magsäckens slemhinna ansågs magsäcken vara steril - magsyran gör miljön så sur att inga bakterier ansågs kunna klara sig i denna omgivning.

Man kan säga, att upptäckten av Helicobacter låg på lut hela tiden, patologer såg dessa bakterier i sina mikroskop varenda dag - men ingen drog den riktiga slutledningen förrän år 1983.

1983

En inre medicinare, Barry Marshall, och en patolog, Robin Warren, i Perth i Australien, intresserade sig i början av 80-talet för förekomsten av bakterier i magsäcken. Robin Warren hade sett dessa små bakterier i sitt mikroskop redan år 1979, och han hittade dem allt oftare speciellt hos patienter med magkatarr och magsår. Samarbetet med Barry Marschall visade sig bli väldigt fruktbart, och mycket av den viktiga kunskap vi har om Helicobacter På basen av utseendet uppfattades bakterierna till en början höra till Campylobacter-familjen, och då de hittades i närheten av nedre magmunnen, pylorus, kallades de till en början Campylobacter pyloridis - senare Campylobacter pylori.

Barry Marschall (till vänster) och Robin Warren (till höger). Bilden har tagits år 1997

Dessa forskningsresultat presenterades av Marshall och Warren på en konferens i Bryssel 1983. Många av åhörarna förstod säkert inte, att de just då bevittnade 80-talets viktigaste medicinska händelse. En ny epok hade börjat.

Efter 1983

Så småningom fann man, att bakterien inte alls är någon Campylobacter, utan representerar en helt ny typ av bakterier, och man gav den år 1987 namnet Helicobacter pylori.

Forskningen rörande Helicobacter pylori har ökat lavinartat de senaste åren, vilket klart ses i detta diagram över publicerade vetenskapliga arbeten om Helicobacter

Forskningsresultat presenteras ofta i form av poster vid större vetenskapliga konferenser. Denna bild är tagen i september 1997 under Helicobacter-konferensen i Lissabon, Portugal.

Diagnostiken har säkerligen förbättrats?

Under de gågna 10 åren har diagnostiken blivit lätt och säker. Man kan nu påvisa infektionen genom serologiska tester (blodprov), färgning av provbitar från magsäcken, odling, snabbtester för påvisande av ureas i magsäckens slemhinna, och andningstester. Det är numera inte svårt att få ett definitiv besked om en patient har en Helicobacter-infektion eller inte. Också en obetydlig förekomst av bakterien kan påvisas med PCR- metoden (PCR = Polymerase Chain Reaction).

Hur har indikationerna för behandling förändrats?

Under de första åren efter upptäckten av bakterien var behandlingen rätt svår, och man ansåg, att endast patienter med svår magsårssjukdom, där vanlig behandling inte var tillräckligt effektiv, skulle behandlas. Småningom började man behandla alla patienter med residiverande magsårssjukdom. 1992 gav ett sakkunnigråd av läkare en rekommendation, att alla patienter med sår på tolvfingertarmen med Helicobacter-infektion skulle behandlas.

Hur har behandlingsmetoderna utvecklats?

Man lärde sig snart, att Helicobacter kräver en kombinationsbehandling för att behandlingen skall lyckas. Den "klassiska" trippelbehandlingen bestod av vismut och två antibiotika (amoxycillin eller tetracyclin och dessutom metronidazol). Denna behandling var rätt så mödosam att genomföra, och 1989 observerade P Unge att en kombination av en syraproduktionshämmande medicin, omeprazol, och två antibiotika gav lovande resultat. Denna typ av behandling är nu standard, med positiva behandlingsresultat i över 90 % av alla behandlade.

Hur klarlagd är Helicobacterns genetiska kod?

En grupp på 42 forskare vid The Institute for Genomic Research I Maryland, USA har klarlagt Helicobacterns genom, dvs hela den genetiska kod, som styr bakteriens liv. Forkningsgruppen har letts av Jean-Francois Comb och Craig Venter. Helicobacterns ringformade DNA-kedja innehåller 1.667.867 par av aminosyror. Dessa resultat har bland annat publicerats i Nature i augusti 1997.

Efter år 2000?

Forskningen rörande Helicobacter pylori fortsätter intensivt i många av världens länder, och det vi vet i dag kommer att vara rörande litet jämfört med vad vi vet om 5 år.

Behandlingsmetoderna kommer att förbättras, den optimala medicinkombinationen kommer att hittas, och behandlingen kommer att ta kortare tid än nu.

Inom några år kommer det sannolikt att finnas ett vaccin mot denna sjukdom. Ett vaccin kan göra det möjligt att behandla denna sjukdom framgångsrikt också i fattiga utvecklingsländer. Som ett resultat av en framgångsrik behandling av Helicobacter kommer förekomsten av magsår och sår på tolvfingertarmen att drastiskt minska, likaså förekomsten av magcancer.

Bizzozero G. Ueber die schlauchförmigen Drüsen des Magendarmskanal und die Beziehungen ihres Epitels zu dem Oberflächenepitel der Schleimhaut. Arch Mikr Anat 1893;42:82-152

Doenges JL. Spirochetes in gastric glands of Macacus rhesus and humans without definite history of related disease. Proc Soc Exp Biol Med 1938;38:536-8.

Barry Marschall

Robin Warren

Steer HW, Colin-Jones DG. Mucosal changes in gastric ulceration and their response to carbenoxolone sodium. Gut 1975;16:590-7.

Unge P. Gad A, Gnarpe H, Ohlsson J. Does omeprazole improve antimicrobial therapy in patients with antral gastritis? A pilot study. Scand J Gastroenterol 1989;24 (suppl 167):49 - 54.

Wotherspoon AC, Dagliono C, Diss TC, Pau L, Moschini A, de Boni M, Isaacson PG. Regression of primary low grade B-cell lymphoma of mucosa-associated lymphoid tissue after eradication of Helicobacter pylori. Lancet 1993;342:575-577.

Sök på hela internet Sök på Gastrolabs hemsida