the 
Image Gallery
Image Gallery
Helicobacter pylori finns endast hos människan, man har inte hittat denna bakterie någon annanstans i naturen. Hos människan finns den i slemhinnan i magsäcken, men kan eventuellt också förekomma annorstädes, bl.a. mellan tänderna. Infektionen sprids från människa till människa, hur det exakt går till är inte helt klarlagt. Man får dock oftast smittan redan i tidig barndom, oftast "i arv" från sin mamma eller pappa.
Förekomsten av infektionen beror mycket på levnadsstandard och hygienisk standart. I utvecklingsländerna har nästan alla denna infektion, medan den börjar bli väldigt ovanlig hos våra barn. Endast några procent av barnen i Finland får denna infektion - och eftersom det är osannolikt att man skulle få magsår eller magcancer utan att ha denna infektion, kommer dessa sjukdomar småningom nästan att försvinna av sig själv.
Eftersom den hygieniska standarden också i vårt land har varit sämre under tidigare årtionden, har äldre generationer fått infektionen oftare än nu. I Finland förekommer infektionen i procent räknat ungefär lika mycket som människans ålder, dvs av 50-åringarna har omkring 50% infektionen.
Om man i vuxen ålder inte har denna infektion - eller den har behandlats - hur stor är då risken att man skall få den (på nytt)?
Risken är väldigt liten. Tydligen är det så, att man får denna sjukdom i späda barndomen - ofta med "modersmjölken" och har man undgått den då, är det väldigt sällsynt att man skulle få den i vuxen ålder. Samma sak gäller tydligen också personer, som behandlas för infektionen. Man räknar med att risken för en ny infektion är omkring, eller under, 1% per år.
J Valle m.fl. har undersökt provbitar från magsäcken tagna från en grupp finländare 1952 och 1983 (Scand J Gastroenterol 1996;31:546-550). Två av 17 personer, som inte hade Helicobacter pylori-infektion 1952, hade den 1983, vilket innebär en 0.4% risk att få denna smitta per år. Å andra sidan hade 17 av ursprungligen 85 personer med Helicobacter pylori blivit fria från infektionen - sannolikt i samband med någon antibiotikabehandling för annat ändamål kan man förmoda - och detta innebär, att 0.6% per år blir av med sin Helicobacter-infektion.
Alla som har Helicobacterinfektion får magkatarr (gastrit), men denna behöver inte ge mycket symtom. En del får dock magbesvär, dyspepsi.
Mellan 10 och 20% av människor med infektion får någon gång under livet magsår eller sår på tolvfingertarmen.
Det finns många goda metoder att diagnostisera denna infektion:
- serologi. Med ett blodprov kan man se, om patienten har antikroppar mot Helicobacter. Efter lyckad behandling sjunker nivån av antikroppar, men kan förbli förhöjda under många år. Ifall man inte har något utgångsvärde, kan man därför inte på basen av ett blodprov konstatera, om behandlingen lyckats eller ej.
- andningstest är en lätt undersökning, där man med hjälp av ofarliga kol-isotoper kan fastslå, om patienten har ureasaktivitet i magsäcken - och ifall patienten har detta är det ett säkert bevis för pågående Helicobacter-infektion. Med andningstesten kan man alltså lätt konstatera, om behandlingen lyckats eller ej. - biopsi från magsäcken. Dessa tas i samband med gastroskopi, och kan undersökas med ett snabbtest (ureastest) och i mikroskop. Båda metoderna är mycket pålitliga. Dessutom kan man odla bakterien från biopsierna, dels för att påvisa infektionen, dels för att undersöka, vilka antibiotika som bäst lämpar sig just för den bakterie patienten har. Ett problem vid behandlingen av Helicobacter är, att bakterien lätt blir motståndskraftig mot vissa antibiotika, t.ex. metronidazol och clarithromycin.
Bakterien - eller delar av denna - kan också påvisas i avföringen med en speciell test. Denna test är ungefär lika pålitlig som en andningstest.
Helicobacterinfektion är väldigt vanlig, av vår vuxna befolkning har var annan eller var tredje denna infektion. De flesta har inte några besvär av infektionen, och enligt nuvarande kunskap är det då inte heller nödvändigt att behandla infektionen.
I följande situationer föreligger klara skäl för behandling:
- om patienten har magsår eller sår på tolvfingertarmen. Ifall Helicobacter-
infektionen inte behandlas bort, kommer magsåret att återkomma gång efter annan
under årens lopp.
- vid magsår, som huvudsakligen beror på användande av värkmedicin, men där
Helicobacter-infektionen är en bidragande orsak.
- vid svår symtomgivande magkatarr, eventuellt också vid svåra funktionella
magbesvär i övre buken.
Vad är den bästa behandlingen vid Helicobacter pylori-infektion?
Den bästa behandlingen är säkerligen ännu oupptäckt, och varje år får man fram nya behandlingar, som är effektivare eller har mindre biverkningar än tidigare behandlingar. För att få tillräckligt god effekt (vilket innebär att omkring 90% av patienterna blir botade från sin Helicobacter-infektion) behövs tre mediciner som tas jämsides.
Finlands Gastroenterologförening har i januari -96 gett en rekommendation beträffande medicineringen (Finlands Läkartidning 1-2/96, 9-13). Rekommendationen är som följer:
I första hand
- amoxycillin 1 gram 2 ggr per dag
(eller tetracyclin 500 mg 4 ggr per dag)
- metronidazol 400 mg 3 ggr per dag
- och omeprazole 20 mg l-2 ggr per dag (alternativt lanzoprazole eller
pantoprazole)
och kurens längd är l vecka.
Ifall denna medicinering inte har effekt, ges en ny kur, som antingen innehåller vismut eller clarithromycin (ett nytt antibioticum med god effekt mot Helicobacter pylori).
I september 1996 samlades en grupp ansedda europeiska gastroenterologer i Maastricht för att göra en rekommendation beträffande behandlingen av Helicobacter, och rekommendationen har publicerats i november 1996 i preliminär form.
Enlig denna rekommendation - The Maastricht Consensus Report - ger man i första hand en veckas kur med tre mediciner, en protonpumpinhibitor (omeprazol LOSEC, lanzoprazol LANZO eller pantoprazol SOMAC) och två av följande antibiotika: metronidazol, amoxycillin och clarithromycin. Denna europeiska rekommendation skiljer sig från ovanstående finländska däri, att clarithromycin ett förstahandspreparat. I Maastrich-rapporten ingår också en utförlig redogörelse för behandlingsindikationerna.
Nej, inte ännu. Vaccinering skulle dock vara den idealiska behandlingsmetoden mot denna bakterie, som ju dock orsakar många sjukdomar, magkatarr, magsår och magcancer. Med vaccinering skulle det kunna vara möjligt att småningom helt råda bot på Helicobacter-epidemin. En intensiv forskning pågår därför, och sannolikt finns ett användbart vaccin om något år.
I en artikel i Scandinavian Journal of Gastroenterology (1994; 201:24-7) redogör doc Pentti Sipponen för uppkomsten av magcancer vid kronisk Helicobacter pylori-infektion:
- Helicobacter pylori orsakar kronisk katarr - och är i själva verket den viktigaste orsaken till kronisk magkatarr.
- En kronisk magkatarr orsakar så småningom en atrofi i magslemhinnan.
- och man vet sedan tidigare, att personer med kronisk magkatarr och atrofi i magsäckens slemhinna har en förhöjd risk att få magcancer.
Eftersom den yngre generationen i Finland allt mera sällan har Helicobacter pylori-infektion, ger denna hypotes en god förklaring till att magcancern minskar. Om Helicobacter-infektionen nästan försvinner inom några tiotals år, vilket är sannolikt, kommer magcancern att bli en mycket sällsynt nästan exotisk sjukdom!
Borde man behandla Helicobacterinfektionen på grund av den ökade cancerrisken?
Detta är verkligen en bra fråga!
Enligt nuvarande uppfattning och på basen av vad man nu vet, är det inte skäl att behandla Helicobacterinfektionen enbart på grund av den eventuella nog i själva verket högst lindriga förhöjning av risken för magc ancer.
Ifall en person har magcancer i släkten, och själv visar sig ha en Helicobacter-infektion, kan det nog ändå vara skäl att bota infektionen (eller eradikera Helicobacter, som man säger på medicinskt språk), även om man inte med nuvarande vetskap kan bevisa den exakta nyttan av behandlingen.