the Home Page

Celiaki förr, nu - och i framtiden

För ungefär 10.000 sedan smalt inlandsisen, som hade täckt Skandinavien och stora delar av Europa. Vartefter isen försvann flyttade människorna norrut. De äldsta tecken på mänsklig aktivitet i vårt land är10.600 år gamla. Invårnarna på det område som nu omfattas av Finland var inte många, och de livnärde sig på jakt och fiske. Men vartefter befolkningen växte blev det allt svårare att få maten att räcka till och då började man odla säd. De äldsta tecken på jordbruk i vårt land härstammar från omkring 2000 år före Kristus. De sädeslag som odlades var korn och vete. Vi kan förmoda att de första fallen av celiaki i Finland uppträdde vid denna tid.

Vi vet väldigt litet om de människor som befolkade vårt land år 2000 före Kristus. Och vi vet ju egentligen inget alls om vilka sjukdomar de hade. Det är dock sannolikt, att celiakin var vanligare då än nu - befolkningen var ju inte alls "van" vid att äta föda innehållande korn och vete - och sannolikt var symtomen också värre. Men dessa människor fick aldrig veta vad de led av. Det skulle ta över 2000 år innan någon satte något till pappers om celiakin.

Redan de gamla grekerna...

Den första som någonsin skrivit om celiakin är en grekisk - och romersk - läkare som verkade under det andra århundradet efter Kristus. Han hette Aretaeus från Cappadocien. Hans bok "The Coeliac Affection" finns översatt till engelska. Boken innehåller en väldigt bra beskrivning av sjukdomen. Aretaeus berättar att sjukdomen orsakar fettdiarre, steatorre, avmagring och blekhet - dvs exakt de symtom vi i dag vet att sjukdomen har.

Aretaeus i en tavla av J Sambucus från 1500-talet

"Om magen inte är mottaglig för föda och om födan passerar genom kroppen osmält och grov och om ingenting upptas i kroppen, sådana personer kallar vi för celiakiker" skrev Areaeus för snart 1900 år sedan. Ordet celiaki, som Aretaeus använde, första gången i den historia vi känner till, kommer från det grekiska ordet "koiliakos", som betyder tarmlidande. Aretaus skrev också texter om sockersjuka - han kanske anade ett samband mellan dessa två sjukdomar.

Sedan gick det 1700 år tills denna sjukdom ånyo uppmärksammades i den medicinska litteraturen. Dr Samuel Gee, verksam i London, beskrev sjukdomen, dess symtom och behandlingen av den. "Om patienten överhuvdtaget kan botas från denna sjukdom är det med hjälp av diet" skrev Samuel Gee år 1888. Han är det första som genomfört en framgångsrik dietbehandling. Han gav sina barnpatienter en diet bestående av endast förstklassiga hollänska musslor - en nog så glutenfri kost, naturligtvis, men rätt ensidig. Barnen blev friska - och insjuknade igen då dieten upphörde. Andra dieter som framgångsrikt prövats är bl.a. en banandiet, som en dr Haas genomförde på 1920-talet.

1908 publicerade en barnläkare vid namn Herter en bok om denna sjukdom, så då ansågs drabba endast barn. Sjukdomen kallades länge för Gee-Herters sjukdom. Ett annat namn som användes vid denna tid - och i viss mån ännu, är "Nontropical Sprue", ejtropisk sprue. Tropisk sprue är en diarresjukdom, som drabbar människor som länge levt i tropikerna. Ordet sprue kommer från hollänska och betyder - naturligt nog - spruta. Denna sjukdom beskrevs av William Hillary år 1759. Symtomen vid denna sjukdom är de samma som vid Gee-Herters sjukdom, men Gee-Herters sjukdom, dvs celiaki, drabbade också människor som aldrig varit i tropikerna, därav namnet.

Karel Willem Dicke

År 1936 kom en mamma med sin dotter till en barnläkare i Utrecht i Holland. Mamman berättade att dottern hade ett utslag, som alltid blev bra då mamman lämnade bort brödet i dotterns diet. Barnläkaren hette Karel Willem Dicke, som småningom blev professor. Under andra världkriget var Holland ockuperat av tyskarna, och vintern 1944 var svår, hela befolkningen drabbades av svält, och det berättas att det enda som fanns att äta var tulpanlökar. Karel Willem Dicke observerade, att Gee-Herters sjukdom försvann i Holland vid denna tid, för att återkomma efter krigsslutet. Dicke använde 40-talet till att studera sjukdomen, och publicerade sin doktorsavhandling "Coeliakie: een onderzoek naar de nadelige invloed van sommige graansoorten op de lijder aan coeliakie." år 1950. Doktorsavhandlingen visade att det är födoämnen av sädesslag som orskakar celiakin. År 1950 år en milstolpe i celiakins historia och Karel Willem Dicke är fadern till den modärna celiakibehandlingen. Efter år 1950 har celiakins historia varit en historia fylld av succeer.

Tunntarmsslemhinnan sedd med ett modärnt videoendoskop hos en patient med celiaki

Redan 1950 bekrev en engelsk doktor, J.W. Paulley, förändringarna i tunntarmens slemhinna vid denna sjukdom. År 1957 konstruerade en amerikansk armeofficerf, Crosby, en kapsel, Crosby-kapseln, som gjorde det lätt att ta tunntarmsbiopsier, och som många keliakipatienter - också från Vasa, svalt under 1960 och 70-talet. Sedan slutet av 70-talet har det varit möjligt att ta tunntarmsbiopsier i samband med gastroskopi, och sedan början av 80-talet tas det - nästan alltid - tunntarmbiopsier, oberoende av orsaken till att gastroskopin görs.

Under 1970-talet observerades att celiakin har ett samband med många andra sjukdomar. Så sent som 1973 konstaterades att dermatitis herpetiformis kunde botas med glutenfri kost, och småningom kom man fram till att denna hudsjukdom och celiaki är samma sjukdom.

Professor Jarmo Visakorpi, Tammerfors

På initiativ av prof J Visakorpi i Tarmmerfors kallas dermatitis herpetiformis numera hudceliaki. Andra sjukdomar associerade med celiaki visade sig vara bl.a osteoporos, barnlöshet, epilepsi och psykiska besvär, speciellt depression.

Celiakiföreningsverksamheten 30 år

1976 - för precis 30 år sedan - inledde celiakiföreningarna i Finland sin verksamhet. Celiakiföreningarna och Celiakiförbundet har gjort ett storartat arbete, och det är nog till stor del deras förtjänst att Finland nu, sannolikt, är det bästa landet i världen för en som har celiaki. Utbudet av glutenfria produkter är stort i våra butiker. Skolkök, arbetsplatsbespisningar, barer och restauranger känner till denna sjukdom och kan servera glutenfria alternativ. Kännedomen om denna sjukdom i samhället har storligen ökat.

Vad annat har hänt under de senaste 30 åren? Det viktigaste är nog, att celiakin - från att ha varit en sällsynt sjukdom - numera visat sig vara en folksjukdom, som drabbar ungefär en av 100 finländare. Celiakiförbundet har 17.000 medlemmar och l% av Finlands befolkning är 50.000. Grovt räknat så finns det alltså två människor med en ej diagnstiserad celiaki för varje som har fått diagnosen. Samtidigt har sjukdomen ju nog så att säga blivit lindrigare - eftersom sjukdomen numera ofta hittas i ett tidigt skede där symtomen ännu är få, och lätta.

År 1995 utgör en annan viktig milstolpe i celiakins historia. Då publicerade docent Esko Janatuinen i Kuopio resultaten av studier med havre, och det visade sig att de äggviteämnen som finns i havre, är ofarliga vid celiaki. Dessa fynd har sedan bekräftats i många undersökningar i flera länder, bl.a. i Sverige, Irland och Italien, och det har visat sig att havre är ofarligt också för barn med celiaki, och för patienter med hudceliaki. Docent Janatuinen har fått flera internationella utmärkelser för denna upptäckt.

Framtidsperspektiv

Att förutspå är inte lätt, och alldeles speciellt gäller ju detta förutspående av framtiden. För att kunna se in i framtiden måste man känna till historien. Vad lär oss då historien om celiakins framtid? Den viktigaste lärdomen är nog det, att utvecklingen kommer att gå framåt. Då celiakiföreningarna om 20 år firar 50-årsjubileum, kommer kunskapen om celiaki att vara mycket större än nu. De fem stora framstegen under de kommande 20 åren kommer att vara:

1. Det kommer att bli möjligt att behanda sädesprodukterna så att de blir ofarliga också för människor med celiaki. Ett enzym, som spjälker upp den farliga molekylen är allt som behövs. Denna metod används ju redan vid behandlingen av laktosintolerans.

2. Det kommer att bli möjligt att genmodifiera t.ex. vete på ett sådant sätt att det modifierade vetet inte innehåller det skadliga äggviteämnet. Vi kan ha olika åsikter om genmodifierad föda, men visst vore detta ett stort framsteg.

3. Det kommer att bli möjligt att öka en människas tolerans mot vete och andra sädeslag med samma typ av behandlingar som nu används vid olika typer av allergier.

4. Det kommer att komma mediciner, som modifierar enzymaktiviteten i tunntarmens slemhinna, bl.a. transglutaminaset, så att det skadliga äggviteämnet inte når slemhinnans celler.

5. Diagnostiken kommer att förbättras och förenklas. Kapselendoskopin finns redan och kan vara ett steg framåt. I framtiden kanske det räcker med ett blåstest för att göra en säker diagnos.

Men, redan nu vet vi nog tillräckligt om denna sjukdom. Få sjukdomar är så väl utredda som celiakin. Och vid få sjukdomar har man en så säker, enkel och effektiv behandling som vid denna sjukdom, en behandling som garanterar att man lever till hundra år, frisk och kry, bara man håller diet, och bara man inte får någon helt annan sjukdom.

Sammandrag av ett festtal 6.9.06 på Hotell Central i Vasa
Celiakiföreningen i Vasa
Hans Björknäs