the Image Gallery

Our Webcam showing the Water Tower of Vasa, Finland

Sjukdomar förr och nu

Tillvaron omkring oss är fylld av faror och svårigheter. Då vi läser dagens tidning finner vi lätt, att problemen hopar sig. Då det gäller sjukdomar kan man lätt få den uppfattningen att allt håller på att bli sämre, sjukdomarna blir fler och fler och värre och värre. Då blir det lätt att hemfalla åt drömmar om "hur det var förr i världen". Då levde människorna sitt liv i lugn och ro, i nära kontakt och i smaklang med naturen, utan att sprida gifter och avgaser omkring sig, och utan att förorenda vattendragen. I denna nostalgiska längtan tillbaka är det lätt att glömma, att den gamla goda tiden i sanning inte alltid var god, utan många gånger ond för att inte säga grym.

För att få litet perspektiv på vår tillvaro kan vi i tankarna förflytta oss tillbaka till 1800-talets mitt, några generationer bakot. Vid den tiden var Finland ett outvecklat land med en befolkning på ca 1.6 miljoner människor. De smittosamma sjuk- domarna utgjorde det största hotet mot befolkningens hälsa. Av alla dödsfall drabbade hälften barn under 10 år, och endast hälften av barnen blev överhuvudtaget 10 år gamla. Bland de svåra farsoter, som drabbade befolkningen mer eller mindre regelbundet, fanns tuberkulos, fläcktyfus, återfallsfeber, spätelska, kolera, malaria, smittkoppor, rabies, difteri med flera. Låt oss se på några av dessa sjukdomar.

Tuberkulos

Redan de gamla grekerna kände tuberkulosen, och Hioppokrates beskrev sjukdomsbilden väldigt noggrannt. Gravfynd i Egypten visar, att denna sjukdom fanns redan för åtminstone 5000 år sedan. Finland drabbades i en rätt sen tid av tuberkulos, sannolikt först under slutet av 1700-talet. Under mitten och slutet av 1800-talet nådde sjukdomen sitt maximum, med 3 dödsfall per 1000 innevånader och år. Ännu i början av detta sekel dog närmare 10.000 människor per år i Finland av denna sjukdom, som kunde utplåna hela familjer på grund av sin stora smittosamhet. På trettiotalet fanns det i Finland ca 40.000 människor med obotlig tuberkulos, på 50-talet fanns det 1500, och nu kan patienterna med obotlig tuberkulos sannolikt räknas på fingrarna.

Bakom ovanrelaterade siffror finns ett ohyggligt och bittert lidande gömt, ett lidande som den äldre generationen ännu har i minnet, men som t.ex. min generation inte har behövt erfara. I Bi Puranens och Tore Zetterholms bok om tuberkulosen "Förälskad i Livet" hittar vi en visa om flickan på lasarettet, en visa, som bättre än några siffror ger oss en bild av vad lungsoten var:

"I en sal på lasarettet
där de vita sängar står
låg en liten bröstsjuk flicka
blek och tärd med lockigt hår

Allas hjärtan vann den lilla
där hon låg så mild och god
Bar sin smärta utan klagan
med ett barnsligt tålamod

Så en dag hon frågar läkarn
som vid hennes sida stod
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar då den lilla:
Nej mitt barn det får du ej,
men till pingsten kan det hända
du får komma hem till mor.

Pingsten kom med gröna björkar,
blomsterklädd står mark och äng,
men den lilla sjuka flickan
låg där ständigt i sin säng.

Så på nytt hon frågar läkarn
som vid hennes sida står:
Får jag komma hem till hösten
till min egen lilla mor?

Läkarn svarar ej den lilla,
men strök sakta hennes hår,
och med tårar i sitt öga
vänder han sig om och går.

Nu hon slumrar uti marken
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud."

Historien om hur tuberkulosen till slut kunde övervinnas är i mycket läkekonstens egen historia. År 1882 upptäckte en tysk forskare, Robert Koch, tuberkelbacillen, och detta blev vändpunkten i sjukdomens historia. Även om det ännu inte fanns något sätt att bota sjukdomen, innebar kunskapen om dess smittosamhet en möjlighet till skydd genom isolering och renlighet. Skyltarna med uppmaningen "Spotta ej på golvet" sattes upp vid den här tiden. Sanatorierna blev en naturlig vårdform, och dessa placerades gärna långt från bosättningscentra i hälsosam skogsatmosfär. I Finland uppfördes Punkaharju och Nummela sanatorier genast efter sekelskiftet. Vid tiden för Finlands självständighet byggdes bl.a. Högåsens sanatorium i Kristinestad. Trots att det ännu inte fanns någon effektiv behandling, ledde dessa åtgärder till en avsevärd minskning i sjuk- domens förekomst. År 1943 uppfann Selman Abraham Waksman, född i Ukraina och verksam i USA, streptomycinet, och samma år fann en svensk ung forskare, Jörgen Lehman, att para-amino- salicylsyra var effektivt mot bacillen. PAS smakade otroligt illa, och irriterade magen, men då dessa två mediciner kombinerades med varandra, var tuberkulosen besegrad. Professor Gösta Birath har använt ordet "mirakel" om dessa två mediciner: "Mirakel är ett ofta missbrukat ord, inte minst i medicinska sammanhang. Men när man skall skildra vad som hände på sanatorierna i slutet av 40- talet, när läkarna begåvades med två nya mediciner mot tbc, så är ordet mirakel det ända rätta. De fick PAS och streptomycin, och de kunde för många tusen människor förvandla "dödens väntrum" till en utkörsport tillbaka mot livet".

I dag är tuberkolosen övervunnen, och sanatorierna har kunnat byggas om för att tjäna andra ändamål, som vård av andra lungsjukdomar och rehabilitering.

Spetälska

Spetälska var ännu för ett par århundraden sedan en vanlig och fruktad sjukdom. Under den katolska tiden var sjukhuset i huvudsak isoleringsanstalter för de spetälska, som där långsamt fick förtvina utstötta från det vanliga samhället.

Den lilla begravningsplatsen på Själö Foto: Torbjörn Nikus

På 1600-talet ökade spetälskans utbredning i Finland, och på basen av ett kungligt dekret grundades då Finlands första leprosorium (dvs sjukhus för spetälska) på ön Själö i Nagu skärgård. Mindre leprosorier fanns bl.a. i Uleåborg och Kronoby. Ännu i slutet av 1700-talet förekom svåra epidemier i Kuusamo och Padasjärvi, och så sent som år 1904 grundades ett leprosorium i Orivesi. En dansk läkare vid namn Hansen upptäckte år 1874, att spetälska förorsakas av en bakterie vid namn Mycobacterium leprae, Sulfa hjälper mot denna sjukdom, som i Finland praktiskt taget varit utrodad sedan 50-talet. I utvecklingsländerna finns det ännu miljoner människor med denna sjukdom. Sulfa upptäcktes på 30-talet.

Difteri

Difteri var en vanlig sjukdom på 1800-talet, med svåra epidemier under åren 1899, 1900 och 1906. Under ett par decennier omkring sekelskiftet in- sjuknade enbart i Helsingfors över 2000 patienter i denna sjukdom, och nära hälften av den insjuknade avled. Orsaken till sjukdomen, en bakterie vid namn Corynebacterium Diphteriae, upptäcktes år 1884m och det avgörande framsteget var införandet av skyddsympningen, vaccineringen. I Ilmari Kiantos bok "Det röda strecket" dör familjens två barn sannolikt i difteri. Sedan 40- talet har denna sjukdom inte förekommit i Finland, tack vare vaccineringen.

Smittkoppor

Smittkopporna finns inte mer. Om man vill nämna en upptäckt eller åtgärd som haft den största betydelsen för mänskligheten någonsin, så är det sannolikt smittkoppsvaccineringen. För första gången i historien har det varit möjligt att helt utrota en fruktad sjukdom från jordens yta.

Smittkopporna var kända redan i Kina för 300 år sedan. Smittkopporna har påverkat historiens gång, det var t.ex. lätt för spanjorerna att errövra Mexico, då den ursprungliga befolkningen gick under i en väldig smittkoppsepidemi. I de nordiska länderna har sjukdomen tidvis orsakat en fjärdelel av alla dödsfall, och vart tionde barn dog i denna sjukdom före ett års ålder. Sjukdomen började med feber, huvudvärk och illamående, och sedan kom hudblåsorna, först i ansiktet, sedan på armar, bål och ben. En del av blåsorna blev alldeles svarta på grund av blödningar inne i blåsorna, och ifall den insjuknade överlevde, hade han outplånliga ärr i ansiktet och på kroppen.

År 1796 uppfann en engelsk läkare, Edvard Jenner, en metod att åstadkoma ett varaktigt skydd mot denna sjukdom, genom att överföra smittoämnet vid kokoppor till människan. Den sista smittkopps- epidemin i Norden inträffade i Stockholm år 1963, med fyra dödsfall. I oktober år 1977 påträffades världshistoriens sista smittkoppsfall, i Somalien. Smittkopporna finns inte mer, och det finns ingen som saknar dem.

Penicillin

Sven Dufva var ju inte bland de mest klartänkta, men ett gott hjärta hade han, om vi får tro på Runeberg. Ett gott hjärta, det hade då i alla fall inte hans samtida, eftersom hjärtat var målorgan för flera lömska sjukdomar vid denna tid. Den reumatiska febern "angina-förgiftningen" och den bakteriella hjärtklaffinflammationen, orsakad av streptokockbakterier - mot dessa fanns det inga mediciner. En stor del av alla klaff-fel orsakades av dessa sjukdomar, med hjärtsvikt och vattusot som följd.

År 1928 sysslade en engelsk forskare, Alexander Fleming, med bakterieodlingar i sitt laboratorium. Han tröttnade på sitt arbete, och beslöt ta en kort semester. Då han kom tillbaks från semestern, såg han små tomma fläckar i bakterieodlingarna, och mitt i dessa tomma fläckar satt en liten mögelsvamp. Fleming drog den slutsatsen, att mögelsvampen utsöndrade ett ämne, som hindrade bakterierna från att växa, och han kallade detta ämne penicillin. För denna slutsats fick han så småningom Nobel-priset i medicin.

År 1941 behandlades den första människan med penicillin, som sedan räddade tusentals liv under andra världskriget. Ännu i slutet av 40-talet var det så svårt att få penicillin, att det behövdes länsläkarens tillstånd att ge medicinen. Många har säkert i sitt minne en film med Orson Wells i huvudrollen, "Den tredje mannen", som handlar om svarta börshandel med penicillin i 40-talets Wien. Nu får vi penicillin för varje litet halsont - och reumatisk feber, den är så sällsynt, att de flesta yngre läkare aldrig har sett denna sjukdom.

Vi kunde forsätta att berätta om dessa och andra ohyggliga sjukdomar, som för inte för allt så länge sedan drabbade våra föräldrar och förfäder, sjukdomar som pest, rödsot, kolera, rabies, polio - sjukdomar som i huvudsak är övervunna. I hela mänsklighetens historia är det först vår generation, som kan leva sitt liv utan fara för dessa epidemier.

... och nu

Trots detta vet vi, att sjukhusen sannerligen inte är tomma, och det är lång kö till hälso- centralerna. Orsakerna är två, dels har vi under de senaste årtiondena ådragit oss en mängd väl- levnadssjukdomar, sjukdomar som vi åtminstone till en del själva är skyldiga till, genom stress, övervikt, olämplig diet, tobak och alkohol. Sådana sjukdomar är bl.a blodtryckssjukdomen, kransartär- sjukdomen, gallstenssjukdomen, sockersjuka, och en del kancersjukdomar. Tyngpunkten i förebyggandet av sjukdomar har nu flyttats hit. Mycket skulle vara vunnet, ifall befolkningen skulle sluta röka, använda alkohol bara vid speciellt festliga tillvällen, och äta en kost, som håller vikten och kolesterolet på en normal nivå. Också detta förebyggande arbete kommer inom de närmaste 10 åren att krönas med framgång, det kan vi vara övertygade om.

Den andra stora gruppen nutida sjukdomar utgörs av åldrandets problem. Åldrandet är ett naturligt fenomen, men med åldrandet följer förvisso en mängd förslitningssjukdomar, som kan behandlas på olika sätt. Själva åldrandet kommer den medicinska vetenskapen aldrig att övervinna, åldrandet hör livet till, men många av de förslitningssjukdomar som följer med åldrandet kan åtgärdas på olika sått, så att det blir möjligt för allt fler att leva ett allt längre och allt mer givande liv.