the  Home Page
Historiska texter:
Åderlåtning
Denna text är ursprungligen publicerad år 1886 i boken "Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter". Denna bok hade prof. A. Thornams "Sundhetslexicon" (publicerad i Danmark år 1854) som källa och var skriven av Wilh. Uhrström, Med. lic. och praktiserande läkare i Stockholm. År 1886 publicerades den andra omarbetade och tillökade upplagan med förord av prof. P.H. Malmsten.
Åderlåtning, eller den operation genom hvilken en blodåder öppnas för uttömning af blod, var för 25 á 30 år sedan mycket allmän vid behandling af vissa akuta sjukdomar i synnerhet lunginflammation. Man afsåg med åderlåtningen att nedsätta febern samt minska sjukdomens häftighet i det angripna organet men fäste ej stort afseende vid den betydliga kraftnedsättning operationen ofta medförde för den sjuke. För en lycklig utgång af sjukdomen är det dock under dess fortgång af största vigt, att den sjukes krafter stå bi, och man lärde sig så småningom inse, att blod är en ytterst dyrbar vätska, på hvilken man omsorgsfullt bör spara för att ej, i synnerhet vid lunginflammation, utsätta den sjuke för en nyr risk nemligen att, om han än öfverlevde den akuta inflammationen, en kronisk lunginflammation eller lungsot kunde blifva följden, hvilket i synnerhet inträffar då krafterna äro nedsatta. Visserligen minskades genom åderlåtningen febern för tillfället, men dess verkan på inflammationen i organet var deremot mycket osäker, och man fann, att den sjukliga förändringen i lungan genomgick sina stadier - vare sig till förbättring eller försämring - fullkomligt oberoende af åderlåtningen. Till och med i de fall, der åderlåtning ej användes, inträdde vida oftare snar förbättring. Tydlig visshet härom erhöll läkaren genom den s.k. fysikaliska undersökningen, hvarigenom han medelst perkussion och auskultation (jfr. art. Hjertats sjukdomar och Lungorna), kunde noggrant bedöma till- eller aftagandet af de sjukdliga förändringarne i lungan och sålunda med lätthet öfvertyga sig om det oftast skadliga inflytandet af åderlåtningen i synnerhet för svaga och klena personer.
Ända sedan antiken var åderlåtning universalbehandlingen mot alla möjliga sjukdomar, och metoden användes till och med för att behandla blödningar. Denna bild av åderlåtning härstammar från Pompeji i Italien.
Till och med i de tvenne fall, vid hvilka åderlåtningen ännu begagnas för att verka afledande på det angripna organet, nemligen vid blodträngning till hjernan hos en stark och kraftig person, då ansigtet är blossande rödt, pulsen kraftig och full, och det är tydligt att blodträngningen till hufvudet förorsakar tillståndet, samt då hos en stark och kraftfull person en utgjutning af blodvatten (serum) i de finare luftrörsgrenarne hotar med qväfning, torde den i de allra flesta fall mycket väl kunna ersättas genom medel, som verka afledande på tarmkanalen, i synnerhet kraftigt verkande lavemang, såsom i sistnämnda fall terpentinlavemang o.s.v.
Följaktligen kunna vi ej nog allvarligt afråda från det ännu på vissa ställen på landsbygden oförståndiga bruket att vid ett tillfälligt illamående låta klockare eller barnmorskor förmå sig till åderlåtning, hvilken bestämdt endast gagnar åderlåtarens kassa men deremot alltid vållar mer eller mindre skada för den stackars godtrogne personen, som underkastar sig densamma.
Af hvad ofvan är nämndt torde man äfven lätteligen inse skadan af det gamla förvända bruket, som i synnerhet för ett par tiotal af år sedan var mycket gängse, och som ännu på vissa orter en och annan gång lär förekomma, nemligen att en gång om året, vanligen på våren, "låta sig åder" i synnerhet då man kände hufvudvärk, susning för öronen och dylika symptom. Erfara blodfulla personer sådana symptom, kunna de vanligen med stor fördel någon tid använda något lösande mineralvatten, föra en enkel, måttlig diet samt röra sig flitigt ute i fria luften. Hos svaga och klena personer åstadkommer åderlåtningen ännu större olägenheter, och hufvudvärken, susningen för öronen och öfriga liknande symptom blifva inom kort vida värre än förut. I stället för att minska sin redan förut otillräckliga blodmängd böra svaga personer tvärtom öka den genom kraftig och närande föda.
| |