the 
Home Page
Historiska texter:
Kräkning och kräkmedel
Bland vanliga orsaker af förstnämnda slaget äro att nämna en katarr i svalget samt främmande kroppar, som fastnat derstädes, öfverfyllnad af magen af födoämnen eller drycker, svårsmälta skadliga ämnen, gifter, afsöndring af slem o.s.v. Äfven sjukliga förändringar, såsom magkatarr, magsår, magkräfta, magutvidgning o.s.v. kunna framkalla kräkning. Äfven inklämdt bråck och förträngningar i tarmkanalen, tarmvred o.d. framkalla häftiga kräkningar.
Vissa förändringar af blodets sammansättning äro en sällan åtföljda af kräkning, såsom då blodet innehåller urinämne, t.ex. vid njurinflammation och vid hinder för urinafsöndringen, eller beståndsdelar af gallan såsom vid gulsot, eller då det är på andra sätt förändradt t.ex. vid bleksot eller under hafvandeskapet hos qvinnan. Sjukdomar i hjernan framkalla kräkning i följd af retning på dessa nervers centraldelar. Af samma orsak uppstår den äfven hos somliga personer endast genom åsynen eller lukten af vissa ämnen, vidare derigenom att kroppen svänges hastigt omkring såsom vid gungning eller segling (sjösjuka). Derför åtföljes äfven nervös hufvudvärk så ofta af kräkning.
Vid kräkning, beroende på hjernlidande, känner den sjuke sällan äckel samt ej heller smärta eller tryckning och tyngd i maggropen; tungan är oftast ren, såvida ej något maglidande derjemte förefinnes; den sjuke lider vanligen af förstoppning, hufvudvärken är mycket häftig och börjar hastigt, och vanligen lider han äfven af svindel, som fortfar lika svår äfven efter kräkningen, samt dessutom af andra nervösa symptom, såsom otydligt seende, dubbelseende, minnesslöhet, lamhet i en eller annan kroppsdel, kramp, konvulsioner o.s.v., hvilka symptom ej sällan uppträda kort före kräkningen men blifva ej lindrigare efter densamma.
Vid maglidande känner den sjuke nästan ständigt äckel samt tryckning och tyngd och oftast äfven smärta i maggropen. Afföringen är i många fall vexlande, än diarré än förstoppning. Tungan är vanligen belagd utom i vissa fall af magsår och magkräfta. Hufvudvärken har sitt säte i pannan, inställer sig så småningom och aftager efter kräkningen. Svindel och andra nervösa symptom förekomma mera sällan men bli i så fall lindrigare efter kräkningen.
Vid akut magkatarr förekomma bland det uppkräkta ofta delar af osmälta födoämnen; vid kronisk magkatarr en mängd surt, segt slem jemte delar af till hälften smälta födoämnen; vid magsår stundom blod jemte matrester; vid kräfta stundom massor, som likna kaffesump.
Är kräkningen häftig, uttömmes ej blott magens innehåll utan efter en stund äfven innehållet från tunntarmen, och är den mycket våldsam, såsom vid inklämdt bråck, tarmvred o.d., kunna äfven exkremet uppkräkas.
Den vanligaste orsaken till kräkning beror på öfverfyllnad af magen, eller derpå att skadliga ämen inkommit i den. Vid kräkning af denna anledning bör man snarare befordra uppkräkningen än hämma den. Man befordrar den bäst derigenom, att man sticker ett finger i halsen samt dricker ljumt vatten. Den sjukes hufvud bör stödjas, och han må helst lägga sig samt förblifva liggande, så länge kräkningen fortfar. Man kan äfven lindrigt gnida magen med varmt ylle. Så länge de skadliga ämnena ligga i magen, är maggropen uppdrifven, spänd och känslig för tryck, smaken dålig och tungan vanligen belagd. Så snart äckel i dylika fall inställer sig, bör man ej underlåta att söka åstadkomma kräkning. Fortfar äckel äfven sedan allt skadligt är uppkräkt, må man dricka kallt sodavatten i små portioner, taga isbitar i munnen, möjligen äfven lägga ett senapspapper (jemf. art Senap) i maggropen samt derefter ett våtvarmt omslag och låta sätta ett lavemang.
Påkommer derefter diarré, åtföljdt af knip, bli smärtorna vanligen lindrigare, om man dricker svagt thé i temlig mängd; derefter må alltid den sjuke under några dagar endast förtära lättsmält föda, såsom mjölk, ett och annat löskokt ägg o.d. Jemf. för öfrigt art. Mag- och tarmkatarr samt Diarré.
Vid retning i svalget böra orsakerna till densamma behandlas. Jemf. sålunda art. Halsbränna.
Hvad kräkning af andra orsaker beträffar, så må man likaledes vid dem hufvudsakligen rätta behandlingen efter orsaken. Jemf. sålunda hithörande artiklar.
Kräkmedel, Vomitiv. Afsigten med bruket af dessa medel är i första hand att tömma magen. Man kan framkalla en kräkning genom att sticka ett finger eller en pennfjäder i halsen och kittla mjuka gommen, och ännu i våra dagar lär det finnas fråssare, hvilka liksom de gamle njutningslystne romarne begagna detta sätt för att fortsätta en lukullisk middag. Att detta är skadligt faller af sig sjelft. Emellertid kan det stundom vara lämpligt att på detta sätt framkalla kräkning, då man nemigen efter en alltför riklig måltid känner smärtor och spänning i magen samt besväras af äckel, väderspänning o.s.v. Likaledes kan man, då magen är öfverfyld, framkalla kräkning endast genom att dricka ljumt vatten. Men dessa sätt att framkalla kräkning kalla vi ej kräkmedel.
Kräkmedel kallas bestämda läkemedel, som alltid hafva den verkan, att de åstadkomma en kräkning. Då medlet börjar verka, gifver man den sjuke en riklig mängd ljumt vatten eller kamomillthe, 4 á 5 koppar, för att underlätta kräkningen och fortfar dermed så länge benägenhet till uppkastning visar sig. Man bör lossa alla åtsittande klädesplagg och stödja hufvudet, emedan under kräkningen blodträngning till hufvudet äger rum. Dessa medel äro af en så ingripande verkan, att man aldrig bör begagna dem på egen hand utom vid vissa förgiftningar, då giftet så snart som möjligt måste bortskaffas us magen. (Jfr. Gifter.)
Nu för tiden begagnas de för öfrigt sällan utom vid Strypsjuka samt svårare lungkatarrer hos barn. Vid epidemier af Strypsjuka är det fördelaktigt för familjer på landsbygden, som bo långt från läkare, att vara försedda med ett lämpligt kräkmedel att vid behof använda. Se Husmedicin.
