the 
Home Page
Historiska texter:
Vaccination
Edvard Jenner, uppfinnaren av smittkoppsvaccinationen, vaccinerar sin son. Statyn är gjord av Monteverde.
Erfarenheten visar att vaccinationen i vanliga fall skyddar under 10 á 15 år och följaktligen kan man med skäl tillråda hvar och en att låta omvaccinera sig hvart tionde år men för säkerhets skull dessutom hvarje gång en svårare epidemi utbryter. Någon gång finner man nemligen personer hafva ovanligt stort anlag för smittkoppor och kunna angripas af sjukdomen flere gånger, samt att den första gången kan vara ganska lindrig men andra gången betydligt svårare, till och med medföra dödlig utgång, såsom händelsen var med konung Ludvid XV i Frankrike. Försigtigheten bjuder derför att ej heller försumma omvaccination vid svåra epidemier, i synnerhet om några år förflutit sedan personen blef vaccinerad.
Ingen bör under en pågående epidemi af smittkoppor afhålla sig från vaccination i den föreställningen, att smittkoppsgiftet redan är upptaget i kroppen och ytterligare förstärkes genom vaccinationen, ty detta är en falsk föreställning; tvärtom kan vaccinationen, om den företages tillräckligt tidigt, hindra sjukdomens utbrott eller åtminstone betydligt förmildra dess förlopp. Under art Smittkoppor finna vi att sjukdomen utbryter först flera dagar efter det en person blifvit smittad, och tydligt är att vaccinationen ej kan hindra sjukdomens utbrott, om den företages så sent, att smittämnet funnits i kroppen flere dagar. Men om en person deremot blifvit smittad strax innan han lät vaccinera sig, och vaccinkopporna slå ut före smittkopporna, så blir koppsjukdomen helt säkert betydligt mildare, än om vaccination ej föregått.
Vaccinationen företages på följande sätt. Man droppar spetsen af en lancett i vaccin, som antingen kan tagas ur en god och mogen koppa, vanligen på 7 á 8 dygnet, från armen på ett friskt barn eller från vaccin på glas, då man i sistnämnda fall låter en liten vattendroppe falla på den torkade vaccinfläcken. Sedan lancettspetsen blifvit ordentligt indroppad, inför man den under öfverhuden, vanligen på främre delen af öfverarmen med ett lätt stick uppifrån nedåt, på det att vaccinen må flyta ned i såret. Tilräckligt är att endast öfverhuden genomstickes och att allenast en liten rodnad visar sig, emedan den möjligen kan bortskölja vaccinen. Man må vrida lancetten så att vaccinen ordentligt afstrykes i det lilla såret. Vanligen sättas 2 á 3 droppar på hvardera armen, ungefär en tum från hvarandra; på flickor pläga de placeras högre upp mot axeln, på det att ärren lättare må kunna döljas, om flickorna i en framtid uppträda med nakna armar.
Vaccinkoppa 11 dygn efter vaccinationen
Stundom slår ej vaccinen an, och orsaken beror vanligen derpå, att operationen blifvit illa utförd, så att vaccinen ej upptagits af blodet, utan bortsköljts af en vid insticket utträngande bloddroppe, eller att den vaccin man begagnat blifvit oduglig genom att för länge eller på ett olämpligt sätt förvaras. Oäkta vaccin gifver sig vanligen tillkänna genom ett hastigare utbrott, vanligen åtföljdt af klåda. Ofta visar sig redan på andra dagen en blemma, som är spetsig, och som hastigt fyller sig med var utan att förut hafva innehållit en vattenklar vätska, såsom den äkta koppan. Den torkar efter några dagar och efterlemnar ett glatt ärr, som så småningom försvinner.
Hos redan förut vaccinerade eller hos personer, som haft smittkoppor, antaga vaccinkopporna ej alltid ett så regelbundet förlopp som det ofvan omtalade. För att en omvaccination skall kunna anses lyckad fordras det att åtminstone den runda upphöjningen skall visa sig på tredje á flerde dygnet samt tilltaga i omfång till det åttonde.
Har vaccinationen blifvit rigtigt utförd med god vaccin, helst från en mogen koppa, men det oaktadt ej någon vaccinkoppa uppstått, så kan man antaga att personen antingen förut haft lindriga smittkoppor, som blifvit förbisedda, eller förut blifvit vaccinerad, om än vaccinationen då ej ansetts ha slagit an. Späda barn böra dock för säkerhets skull efter någon kort tid vaccineras ånyo.
Stundom uppstå ej så många blåsor, som man gjort instick, och detta är äfven likgiltigt blott något af dem slår an; dock bör i så fall omvaccination ske 4 á 5 år derefter. På späda barn bör man ej göra för många instick för att ej framkalla stark feber och inflammation af huden.
Den vaccin, som man för kommande behof vill förvara på glas, plägar man taga på sjunde á åttonde dygnet på det sätt, att koppan öppnas med en lancett med flere smärre stick rundt omkring fördjupningen i midten, hvarefter man sakta trycker på koppan så att klara droppar framtränga, hvilka upptagas på glaset derigenom att dess plana yta lätt tryckes mot dem. Derefter låter man vaccindroppen under en kort stund torka under det man skyddar den för dam genom att öfver glasplattan hvälfva ett dricksglas eller dylikt. Man använder oftast guldslagarhinna för att sammanhålla de bägge glasen, på hvilka vaccinen förvaras. Ännu bättre är att upptaga och förvara vaccin i fina glasrör med en utbugtning på midten, hvilka tillsmältas eller tillackas i bägge ändar. Vaccinen upptages från den öppnade koppan derigenom, att det i bägge ändar öppna fina glasröret hålles horisontalt i den från koppan framsipprande vaccinen, då röret vanligen snart fylles; derefter tillackas röret i bägge ändar samt förvaras i ett vanligt profrör, tillslutet med en bomullstapp och en kork samt skyddadt för ljuset på ett ställe der temperaturen ej understiger 10 grader och ej öfverstiger 18 á 19 grader Cels., såsom i våra vanliga boningsrum; vaccinen kan i så fall vara fullt duglig i 1/2 till och med 1 år. Då vaccinen skall begagnas, afbrytas de begge tillackade ändarne af röret, och på en väl rengjord glasskifva uttömmes vaccinen derigenom att man blåser i ena ändan af röret. Vigtigt är dock att röret är så pass fyldt med vaccin, att all luft är utdrifven, emedan annars lätt en grumling visar sig i vaccinen, beroende på svampbildning, hvilken alltid gör vaccinen oduglig. På detta sistnämnda sätt förvaras den bäst samt håller sig i flytande form.
Stundom får man höra personer inbilla sig, att skrofler bero på vaccinationen, och frukta derför att låta vaccinera sina barn. Detta är dock ej händelsen, men det är ej heller likgiltigt från hvilka barn vaccinen tages, och man bör naturligtvis akta sig från att taga den från skrofulösa, syfilitiska eller i allmänhet sjukliga barn, hvilka alltid, om så ske kan, böra undersökas af läkaren. I alla händelser bör man ej taga vaccin från barn, som förete tecken på någon sjukdom eller äro yngre än fyra månader, och hvilkas föräldrar lida af någon smittosam, ärftlig sjukdom såsom syfilis eller lungsot; derjemte bör man omsorgsfullt akta sig för att på lancettspetsen upptaga vaccin, som synes innehålla denobetydligaste del blod eller var från det barn, från hvilket vaccinet tages. (Jfr. aft. Syfilis, medfödd). Om man iakttager detta, behöfver man aldrig frukta några menliga följder av vaccin från ett spädt barn.
Under senare år har man i flera länder, särskildt i Tyskland, börjat använda s.k. animal vaccin, vaccin tagen från kalfvar, som blifvit vaccinerade. Härigenom vinner man den fördelen att ej behöfva frukta att öfverföra någon smittosam sjukdom, i synnerhet som man ej plägar använda den från kalfven tagna vaccinen förrän djuret blifvit slagtadt och vid undersökning befunnits friskt. Vidare kan man på en dylik vaccinanstalt ständigt hafva tillgång till god vaccin i tillräcklig mängd. Dessutom undgår den vaccinatör, som använder sådan vaccin, besväret att behöfva undersöka det barn, från hvilket han tager vaccinen, samt det stundom ganska stora obehaget att efterforska föräldrarnas föregående helsotillstånd. Dylika anstalter för animal vaccin hafva på allra sista tiden äfven börjat upprättas i vårt land hufvudsakligen på föranstaltande af förste stadsläkaren i Stockholm, Dr. K. Linroth.
