the GASTROLAB Home Page

Historiska texter:
Smittkoppor

Denna text är ursprungligen publicerad år 1886 i boken "Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter". Denna bok hade prof. A. Thornams "Sundhetslexicon" (publicerad i Danmark år 1854) som källa och var skriven av Wilh. Uhrström, Med. lic. och praktiserande läkare i Stockholm. År 1886 publicerades den andra omarbetade och tillökade upplagan med förord av prof. P.H. Malmsten.

Smittkoppor, Variolae, är en ytterst smittosam sjukdom, som vanligen uppträder som epidemi, och som härjat lika ödeläggande som pesten både bland barn och fullvuxna, men som under tidernas lopp likasom så många andra farsoter aftagit i häftighet. Härför hafva vi dock i främsta rummet att tacka inympningen af kokoppor (se art. Vaccinationen), hvarigenom sjukdomens våldsamhet till största delen blef bruten.

I slutet af förra århundradet beräknade man med säkerhet, att en half million menniskor i Eupopa årligen afledo i denna sjukdom och dessutom, äfven om lifvet skonades, fingo de allra flesta som insjuknat men af sjukdomen för hela lifvet. Döfhet, blindhet, lamhet eller åtminstone ett vanstäldt ansigte voro då vanliga följder af sjukdomen. Först efter vaccinationens införande blef förhållandet bättre så att, då på hvarje million innevånare under förra århundradet omkring 2,000 personer årligen dogo i Sverige, hafva dödsfallen i denna sjukdom efter vaccinationens införande i medeltal endast uppgått till 200 om året.

Sjukdomen är mycket smittosam både vid beröring med den sjuke, genom klädespersedlar, dryckeskärl, möbler, o.s.v., som med honom varit i beröring, och genom luften närmast omkring dej sjuke, men sällan angripes samma person mer än en gång. Den utbryter i regel ej förrän 10 á 12 dagar efter det en person varit utsatt för smittan.

Sjukdomen börjar med frysning, feber, ytterst svår hufvudvärk, mattighet, orolig sömn, svår smärta i ryggen och länderna; huden blir het och torr, och den sjuke besväras af stark törst. Efter omkring 2 á 3 dagars förlopp blir febern mycket häftig, så att värmegraden stundom uppgår till 40 grader, huden visar rodnad med små röda fläckar, i hvilkas midt märkes en liten hård upphöjning; dessa fläckar uppträda först i ansigtet, derefter på halsen, bröstet och armarne, buken samt sist på benen; ofta uppträda de äfven i munnen. Hudutslaget har vid denna tid en viss likhet med utslaget vid mässling, men vid mässling lider den sjuke derjemte af ljusskygghet, beroende på katarr i ögonens bindhinna, samt hosta och andra symptom af luftrörskatarr. Vid smittkoppor är den svåra smärtan i korsryggen ofta karakteristisk. Derpå utbryter en stark svettning af en egendomlig lukt och febern minskas något; sålunda qvarstår tillståndet 2 á 3 dagar. Derefter höja sig de röda fläckarne, fylla sig med en vätska, som till en början är half-genomskinlig, men sedermera får ett varliknande utseende. Blåsorna bli stora som en liten ärt, och i synnerhet asnigtet betäckes vanligen med en mängd dylika s.k. koppor; derefter aftager dock febern något. På toppen af hvarje koppa bildar sig en liten fördjupning. Kopporna börja nu torka och bilda skorpor, som efter hand falla af under riklig svettning af en egendomlig, obehaglig lukt.


Ett svårt fall af smittkoppor

Detta är det vanliga regelmässiga förloppet af sjukdomen, men en hel mängd symptom af vexlande häftighet kunna derjemte uppträda, såsom yrsel, hjernhinneinflammation, kramp, diarré o.s.v. Kopporna kunna antingen stå enstaka eller flyta tillsammans. Faran beror oftast på den medföljande febern eller nedsättningen af krafterna i följd av den starka varafsöndringen. En mängd svåra följdsjukdomar uppstå ej sällan, och bland dem bestå de svåraste i angreppet på ögonen, hvarvid synen mer eller mindre nedsättes eller alldeles förstöres, hvarför man under sjukdomens förlopp bör vara ytterst försigtig och uppmärksman på de åtföljande symptomen. Barn, som äro mer än 2 år gamla, genomgå i regel sjukdomen lättare än fullvuxna. Det är allmänt bekant, att svåra smittkoppor alltid efterlemna ärr på de ställen der kopporna stått. Sedan vaccinationen blifvit allmän, ser man emellertid nu för tiden sällan koppärriga personer.

Som ofvan är nämndt är denna sjukdom ytterst smittosam och före vaccinationens införande gick sällan någon fri från den. Smittan är störst då det klara innehållet i kopporna börjar grumla sig och bilda var. Äfven rufvorna på huden innehålla smittämnet, och häraf förklaras att en koppsjuk så länge kan sprida smitta till sin omgifning. Man påstår äfven att exkrementen innehålla smitta. Äfven liken af dem som dött i smittkoppor anses starkt smittande. Klädesplagg, som begagnats af koppsjuka, kunna till och med efter månader kringsprida smitta. Smittkopporna uppträda oftast i smutsiga, öfverbefolkade hus vanligen svårast under vintrarne, dp luftning och vädring minst iakttages. Ju mindre sjukrummet är och ju sämre luftning och vädring företages, desto lättare sprider sig sjukdomen till personer, som besöka den sjuke. Ehuru man antager, att luften ej kringsprider smittämnet utom i den sjukes omedelbara närhet, hafva dock sjukdomsfall inträffat i närheten af koppsjukhus, på hvilka ett stort antal koppsjuke vårdats, hvarför man ej torde kunna förneka smittans spridning äfven i detta fall, såvida smittämnet blifvit hopadt på ett ställe.

Enda sättet att förhindra epidemiers utbrott är att söka hindra införsel af smitta, i tid företaga vaccination och omvaccination samt, i händelse någon insjuknar i smittkoppor, fullkomligt isolera honom från sin omgifning, helst behandla honom på ettkoppsjukhus i städer der ett sådant finnes, samt för öfrigt iakttaga en grundlig desinfektion af såväl den lokal, havri den sjuke legat, som af alla klädesplagg och föremål, som af honom begagnats eller varit i beröring med honom.

Luften i sjukrummet bör hållas ren och frisk. Den sjukes kläder, linne och öfriga tillhörigheter, sängkläder, möbler, och allt, hvarmed han varit i beröring, böra efter det han lemnat rummet underkastas grundlig desinfektion. (Se art Desinfektionsmedel.)

Vid ett regelbundet förlopp af sjukdomen behöfver man endast iakttaga en förståndig diet, intaga simmiga drycker, insläppa frisk luft i sjukrummet samt, i händelse febern är höggradig, företaga tvättningar af kroppen med kallt vatten, till hvilket man stundom plägar sätta något karbolsyra (1 del på 100 á 200 delar vatten). För att söka förekomma bildningen af allt för vanställande ärr hafva en mängd medel blifvit använda, hvaraf det enklaste utgöres af kompresser, doppade i ljumt vatten och täckta med guttaperchapapper eller vaxtaft. Inom några få dagar minskas härigenom stramningen och smärtan i ansigtet, de varfylda blåsorna bli mindre spända samt affjällningsstadiet af kortare varaktighet. En mängd sjukliga förändringar i olika organ uppträda ofta, såsom vi nämnt, i den svåraste formen af kopporna; dessa måste särskildt behandlas af läkaren.

Äfven hos personer som blifvit vaccinerade uppstår dock stundom koppor, men de äro alltid ojemförligt mildare och hafva ett hastigare förlopp än smittkoppor hos dem som ej blifvit vaccinerade.


Edvard Jenner, uppfinnaren av smittkoppsvaccinationen, vaccinerar sin son. Statyn är gjord av Monteverde.

De s.k. vattenkopporna, Varicellae, som är en sjelfständig sjukdom, åtföljas ej af någon synnerlig feber uton stundom hos barn strax innan de slå ut, och äro af ett ringa antal; deras omgifning är ej röd; de fylla sig med en klar vätska, som intorkar till skorpor. Ofta utbryta de under flera dagar efter hvarandra, stundom med klåda, vanligast i ansigtet samt på hårfästet men äfven spridda öfver hela kroppen. Denna sjukdom är vanligen lindrig och behöfver sällan någon behandling. Den sjuke bör hålla sig inne samt taga något lindrigt laxermedel såsom ricinolja eller dylikt. Mot vattenkoppor skyddar ej vaccinationen.

Google
Sök på hela internet Sök på Gastrolabs hemsida