the Home Page
Historiska texter: Ost

Denna text är ursprungligen publicerad år 1886 i boken "Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter". Denna bok hade prof. A. Thornams "Sundhetslexicon" (publicerad i Danmark år 1854) som källa och var skriven av Wilh. Uhrström, Med. lic. och praktiserande läkare i Stockholm. År 1886 publicerades den andra omarbetade och tillökade upplagan med förord av prof. P.H. Malmsten.

Ost beredes, som bekant är, af löpnad mjölk. Om osten är fet eller mager beror på huruvida man användt skummad eller oskummad mjölk eller med andra ord på mängden af grädde, som den innehåller. Dess godhet rättar sig till största delen efter mjölkens beskaffenhet, om denna förskrifver sig från kreatur, som erhållit godt eller dåligt foder. Dess lättsmälthet och smak bero till stor del på om den är beredd af komjölk, får- eller getmjölk, om osten är färsk eller gammal, fet, halffet eller mager. Mycket feta ostar liksom äfven hårda, sega eller magra äro mycket svårsmälta. Ju mindre grädde mjölken innehåller, desto mindre närande blir äfven den deraf beredda osten. Innehåller mjölken stor mängd grädde, blir osten äfven mycket fet.

Ägghviteämnena visa ingen betydlig olikhet hos mager och fet ost, men fettet ingår i den halffeta osten endast till 2/3, i den magra ej ens till 1/3 mot dess mängd hos den feta. I den feta osten är förhållandet mellan de närande ämnena ungefär detsamma som hos oskummad mjölk; i den halffeta, som beredes af en blandning af skummad och oskummad, står förhållandet midt emellan skummad och oskummad mjölk; den magra osten deremot, som beredes af endast skummad mjölk, visar samma förhållande mellan ägghviteämnen och fett, som förefinnes i skummad mjölk. Kolhydrat (mjölksockret) förblifver löst i vasslan och härigenom kommer osten att lida stor brist på kolhydrat. Derför plägar man äfven förtära fet och halffet ost tillsammans med bröd, under det att mager ost lämpigast förtäres med smör och bröd.
Näringsvärdet blir betydligt större i samma mån fettet ökas, med det är dock alltid besparing att köpa mager ost, emedan den feta är ojemförligt dyrare. Ost är ingalunda billig föda och vida dyrare än mjölk. Dess företräde framför annan föda består deri, att den håller sig längre samt innehåller, i synnerhet den feta och halffeta, en lämplig blandning af ägghviteämnen och fett, som tillsammans med bröd fullt motsvarar kroppens behof.
I sjelfva verket är ost en svårsmält föda, och då man vid slutet af en riklig måltid förtär ost, så sker detta ej derför att den är lättsmält, utan derför att den retar matsmältningsförmågan och framkallar en jäsning, som underlättar smältningen af de nyss förut förtärda födoämnena. Men för att kunna åstadkomma detta bör osten vara skarp samt af en pikant smak.
I allmänhet äro friska och starka magar behöfliga för att ofta förtära fet ost. För barn är ost en olämplig föda.

De hos oss vanligaste ostsorterna äro sötmjölksost, s.k. prestost, skummjölksost samt kumminost.
Schweizerost användes ganska allmänt. Då den är äkta, är den mycket fet och välsmakande, men bör endast med måtta förtäras. Den bästa sorten anses i allmänhet vara så kallad Emmenthaler. - Vidare vilja vi nämna Eidamerost från Holland, den af fårmjölk beredda Limburgerosten samt från England i synnerhet Chester, Stilton och Glocesterosten.
Någon gång har man sett förgiftningar uppstå efter förtärandet af ost. De framkallas af ett egendomligt giftigt ämne, som utvecklar sig i osten, så den undergått förruttnelse eller då man varit vårdslös vid beredningen och förvaringen, t.ex. i blykärl, eller också beror gifter derpå, att osten är färgad, eller att koppar blifvit inblandad i densamma för att gifva den utseende af att vara gammal. Symptomen hafva en viss likhet med inhemsk kolera: svåra magplågor med kräkningar och diarré samt vid svåra fall kramp i synnerhet i vadmusklerna, derefter hufvudvärk, svindel och medvetslöshet; sällan har man dock sett döden inträffa. Giftig ost luktar vanligen illa, hvarför man alltid bör taga sig i akt för sådan. Vid dylika förgiftningssymptom må man använda Oljemulsion med Opiidroppar (jfr art Diarre) samt i händelse af behov stimulerande medel, såsom konjak, Hoffmanns droppar o.d.


| |