the 
Home Page
Historiska texter:
Sockersjuka
Sockersjukan förekommer ungeför tre gånger så ofta hos män som hos qvinnor. Under barndomen och ålderdomen är sjukdomen mera sällsynt än under medelåldern; hos män förekommer den oftast emellan 30:de och 40:de året, hos qvinnor emellan 15:de och 30:de. I enskilda fall kan man påträffa verkliga anlag för sjukdomen. Bland tillfälliga orsaker nämner man vanligen förkylning, yttre våld i synnerhet sådant, för hvilket hela kroppen varit utsatt, vidare öfverdrifvet förtärande af socker och af ungt vin, starka själsansträngningar eller deprimerande sinnesrörelser. Tvifvelaktigt är om ett öfverdrifvet förtärande af spritdrycker utgör en tillfällig orsak.
Det vigtigaste och mest i ögonen fallande symptomet är uttömningen af en enorm qvantitet blek urin af en ovanligt hög specifik vigt samt af en söt smak, beroende på dess halt af socker. Det är ej sällsynt att den sjuke under ett dygn uttömmer 5,000 ända till 1,0000 kubikcentimeter urin; orsaken till den rikliga urinuttömningen anser man i allmänhet bero derpå att det sockerhaltiga blodet med största begärlighet drager till sig vatten ur väfnaderna samt från de i magen och tarmkanalen införda dryckerna och flytande födoämnena. Ju mer vatten blodet drager till sig, desto större blir dess volum, blodkärlen bli öfverfylda och genom det stegrade blodtrycket i kärlen, särskildt i njurarne, uppstår en ökad urinafsöndring.
Urinen visar en hög specifik vigt, hvilken i somliga fall kan uppgå ända till 1,030 - 1,050, och som nästan enbart beror på urinens halt af socker.
Ett annat symptom, som högligen besvärar den sjuke, är en ständig törst, hvilken beror derpå att stora qvantiteter vatten afsöndras genom njurarne; alla väfnader lida en förlust af vatten, hvarigenom en torrhet uppstår, som måste ersättas genom vatten. Törsten är alltid starkast några timmar efter måltiden, sålunda vid den tid då produktionen af socker försiggår ymnigast och den största qvantiteten urin uttömmes.
I följd af den betydliga förlusten af vatten genom njurarne har man äfven en förklaring öfver upphörandet af svettafsöndringen. Uppträder någon gång svettning hos den sjuke, finner man svetten sockerhaltig.
Utom den svåra törsten besväras dessa sjuka af en olidlig hunger, och äfven om den sjuke genom en stor mängd näringsmedel söker tillfredsställa den, afmagrar han dock högst betydligt, hvilket beror derpå, att en stor del af de intagna näringsmedlen ej komma kroppen till godo utan afsöndras obrukade.
Jemte dessa symptom uppträder hos de sjuka mycket ofta förminskning af synförmågan genom starrbildning. Ofta uppstår caries i tänderna, beroende på bildning af fria syror genom sönderdelning af den sockerhaltiga spotten. Omkring urinrörsmynningen uppstå sårnader i följd af beröringen med den sockerhaltiga urinen. Spikbölder, brandbölder, liggsår, lunginflammation, lungbrand samt stundom äfven lungsot och njurinflammation äro ej heller sällsynta vid slutet af denna sjukdom.
Förloppet af sjukdomen är nästan alltid kroniskt och fortfar under månader eller år, i senare fallet 1 - 3 eller flere.
Början af sjukdomen är dock ej alltid lätt att bestämma, emedan den sjuke vanligen först genom den starka törsten och hungern, den betydligt stegrade urinafsöndringen samt den alltjemt tilltagande afmagringen får uppmärksamheten riktad på sitt tillstånd samt söker läkarehjelp. Utgången af sjukdomen visar sällan fullständig och fortfarande helsa; deremot är det ej sällsynt, att sjukdomen under längre eller kortare tid ej vidare försämras.
Dieten är vid behandlingen af största vigt. Den sjuke bör hufvudsakligen hålla sig till animalisk föda, deremot intaga ytterst obetydligt stärkelse- och sockerhaltiga näringsmedel. Att absolut förbjuda förtärandet af stärkelsehaltiga näringsmedel, t.ex. bröd, har man numera öfvergifvit, emedan erfarenheten visat, att visserligen sockerhalten i urinen för tillfället minskas, men sjukdomen dock ej derigenom botas. Tillåtelsen att dagligen förtära en viss mängd bröd gör det för den sjuke vida lättare att efterkomma de öfriga föreskrifterna och medför för honom ej någon nämnvärd skada. Jemte alla slags kötträtter, äfven tillagade med kryddor med ej med mjöl, samt fisksorter, vid hvilka behofvet af bröd är mindre kännbart, vidare ostron, hummer, kräftor, alla sorters anrättningar af ägg äfvensom frisk god grädde kan man äfven tillåta sådana födoämnen ur växtriket, som ej innehålla stärkelse eller socker eller åtminstone en obetydlig mängd deraf, såsom mandlar, nötter, persikor, smultron, spenat, ärtskockor, sparris, gröna bönor samt de olika kålsorterna äfvensom sallad. Mjölk bör deremot ej förtäras.
Fastän tillförseln af dryck ökar uttömningen af socker, och undandragandet af densamma förminskar sockerhalten i urinen, så torde man dock ej böra förbjuda patienten att stilla sin törst. Utom vanligt brunnsvatten kan man tillåta den sjuke intaga någon syrlig dryck, kaffe dock utan socker, äfvensom vin, i synnerhet rödvin, dock ej för ungt.
Emedan de sjuka lätt äro utsatta för förkylning och i synnerhet lätt ådraga sig lunginflammation, böra de alltid bära ylle närmast kroppen samt för öfrigt vara varmt klädda.
Bland läkemedel hafva de kolsyrade alkaliska vattnen visat ett särdeles välgörande inflytande, och i synnerhet medför en ordentlig brunnskur i Vichy eller Carlsbad i talrika fall den gynsamma verkan, att törsten och urinafsöndringen förminskas, samt att sockret i urinen åtminstone för en tid försvinner. Dessutom har man äfven på den sista tiden börjat använda Glycerin, Bromkalium m.fl. medel, hvilka dock måste lemnas till läkarens afgörande i det enskilda fallet.
Urinmängden under dygnet är lika stor eller till och med större än vid sockersjuka. Urinen är mycket ljus samt af låg specifik vigt, som sällan öfverstiger 1,005. Äfven känslan af hunger är betydligt stegrad.
Allmänna helsotillståndet och krafterna förblifva hos somliga av dessa sjuka en lång tid ostörda; hos andra uppträda oordningar i matsmältningen, äckel, kräkningar, oregelbunden afföring och afmagring. Sjukdomen fortfar vanligen under flere år utan att egentligen blottställa den sjukes lif. Tidtals inträder förbättring och stundom händer, att sjukdomen försvinner under någon tillfällig febersjukdom.
Hvad behandlingen beträffar, så söker man hufvudsakligen få hudens verksamhet i ordentligt skick genom varm beklädnad, och varma bad, samt söker skaffa den sjuke ordentlig afföring genom milda laxermedel o.s.v.