the  Home Page
Historiska texter:
Maginflammation
Denna text är ursprungligen publicerad år 1886 i boken "Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter". Denna bok hade prof. A. Thornams "Sundhetslexicon" (publicerad i Danmark år 1854) som källa och var skriven av Wilh. Uhrström, Med. lic. och praktiserande läkare i Stockholm. År 1886 publicerades den andra omarbetade och tillökade upplagan med förord av prof. P.H. Malmsten.
Maginflammation är en allmäng gängse benämning för inflammation af bukhinnan (peritoneum). Se Bukhinneinflammation
I sammanhang härmed vilja vi äfven nämna några ord om inflammation af bindväfven bakom blindtarmen, Perityphlitis, som nästan alltid åtföljes af inflammation af bukhinnan, och som derför ofta benämnes Maginflammation. Denna inflammation kan uppstå i följd af en anhopning af svårsmälta födoämnen i blindtarmen i synnerhet hos personer, som föra ett stillasittande lefnadssätt. Till en början inflammeras slemhinnan, derefter tarmens djupare lager, och slutligen kan, om orsaken ej undanrödjes, i den bakom liggande bindväfven inflammationen öfvergå i varbildning samt angripa bukhinnan.
Blindtarmen och dess maskformiga bihang. I bilden har man avlägsnat större delen av tarmens framåtvända vägg. Bilden är från en senare källa publicerad i början av detta århundrade.
En annan ingalunda sällsynt anledning till detta onda utgöres deraf, att en främmande kropp eller små hårda delar af exkrementen, såsom en körsbärskärna, små benskärfvor, fiskben, nålar och dylikt, inträngt i det s.k. maskutskottet (Processus vermiformis) af blindtarmen. I nedre delen af blindtarmen finnes nemligen ett litet bihang, som till formen och storleken har någon likhet med en vanlig daggmask, hvarifrån namnet maskutskottet förskrifver sig; detta bihang bildar i sin ena ända en sluten säck, under det att den andra öppnar sig inåt tarmen. Jfr. art Matsmältningsorganen och deras verksamhet. Om nu en främmande mindre kropp intränger i densamma, kan den åstadkomma en retning och slutligen framkalla ett sår, genomborra tarmväggen samt åstadkomma inflammation af bukhinnan och bindväfven omkring blindtarmen. Om den främmande kroppen tränger ut i bukhålan, uppträder vanligtvis en bukhinneinflammation, som nästan alltid medför döden. I sällsynta fall kan dock den främmande kroppen inkapslas d.v.s. omgifvas af bindväf och under lång tid ligga oskadlig.
Stundom kan orsaken till denna inflammation utgöras af ett slag, en stöt, förkylning eller hos barnsängsqvinnor af en inflammation, som spridt sig från lifmodern, moderbanden o.s.v.
Antingen kan inflammationen så småningom gå tillbaka, eller kan den öfvergå i varbildning och en böld uppstå, som vanligtvis öppnar sig antingen strax ofvan högra ljumskvecket eller sprider sig längre ner till lilla bäckenet eller öppnar sig på främre sidan af låret.
Då en böld öppnar sig op sistnämnda ställe, förskrifver den sig dock oftast från benröta i någon del af ryggraden eller bäckenbenen.
Symtomen utgöras af en begränsad, ömmande svullnad i nedre delen af buken på högra sidan, åtföljd af lindrigare eller svårare smärtor samt häftigare eller lindrigare feber och oftast äfven kräkning och förstoppning.
Hvad behandlingn angår, så bör man, i synnerhet då ömheten öfver svullnaden är stor, akta sig föratt använda afföringsmedel eller lavemang emedan derigenom tarmrörelserna skulla blifva ökade och inflammationen lätteligen utbreda sig vidare. Tvärtom bör man söka minska tarmrörelserna så mycket som möjligt genom Morfin eller Opium, som tillika lindra smärtan. Hvad man på egen hand helst må använda strax i början är isblåsa, men somliga personer hafva svårt att fördraga den, och i sådana fall må man i stället till en början använda en senapsdeg samt derefter ett våtvarmt omslag. Man må ej frukta för en långvarig förstoppning vid dyliga tillfällen, ty erfarenheten visar, att en sådan utan olägenhet kan fördragas under flera veckor. Dieten bör till en början inskränkas till något uppkokt mjölk med sodavatten, buljong med en äggula samt något vin eller några matskedar konjak i vatten, i fall den sjukes krafter är nedsatta. Ej sällan uppstår svårighet eller till och med oförmåga att kasta urinen, liksom vid Bukhinneinflammation i allmänhet, och urinblåsan måste då tömmas med kateter.
Då förbättring inträder, bör man efter en längre tids förstoppning till en början söka åstadkomma afföring genom små lavemang (2 matskedar olja med 100 á 150 Gram ljumt vatten), som ofta må upprepas, i fall så skulle behöfvas. Jfr Bukhinne-inflammation.
| |