the 
Home Page
Historiska texter:
Kolera
Läkarbesök i det gamla Rom, enligt en väggmålning av Rosenfeld. Bilden är från en senare källa publicerad i början av detta århundrade.
Från Östersjöstäderna nådde sjukdomen sommaren 1834 för första gången till Sverige och utbredde sig inom få månader öfver södra och mellersta delen af vårt land. Derpå inträdde några års lugn, hvarefter den åter uppträdde i Ryssland 1847 samt i Sverige 1850. Med ännu större våldsamhet härjade den 1853, hvarefter Sverige hemsöktes hvarje sommar ända till 1859. Åter angreps Europa 1863 af en ny epidemi, men denna gågn tog sjukdomen vägen genom Arabien till Egypten med från Mekka hemvandrande muhammedanska pilgrimer. Från Egypten kom sjukdomen till Konstantinopel, Italien och södra Frankrike samt derefter vida omkring, så att Sverige nåddes af farsoten 1866, då den här fick en temligen vidsträckt spridning. Sedan dess hafva endast under åren 1872-73 några lindriga epidemier inträffat på ett par ställen hos oss, nemligen i Gefle samt vid Skånska kusten. I fjol öfverfördes den som vi veta till Egypten, men först i år började den åter hemsöka Europa, dit införd med ett örlogsfartyg från Tonkin till Toulon. Derifrån spred den sig till andra ställen i södra Frankrike samt vidare till Spanien och Italien, hvilket senare land ännu (i November 1884) temligen svårt hemsökes.
Gäraf kan man med skäl sluta sig till att en orts belägenhet vid vatten gynnar kolerans spridning derstedes. Det visar sig äfvenledes under en epidemi på en plats, att ett sankt beläget ställe likasom lågt belägna hus i synnerhet blifva svårt angripna. Betydlig fuktighet och väta verkar deremot hämmande på kolerans utveckling. En lucker och lös beskaffenhet hos marken, hvarigenom vatten med lätthet upptages utan att afflyta, gynnar äfven utbrottet af en epidemi, då deremot orter, belägna på fast berggrund, äfvensom högt belägna ställen, från hvilka fuktigheten lätt aflägsnas, t.ex. då grunden består af torr och ren sand, ej äro mottagliga. Men äfven ett högt beläget ställe kan vara mottagligt, om grunden utgöres af ett torrt jordlager, som lätt upptager och qvarhåller fuktighet. Sålunda har man funnit vissa städer, i hvilka koleran aldrig utbrutit som epidemi, äfen om sjukdomen i enstaka fall ditförts; sådana ställen äro Lyon i Frankrike, Stuttgart, Salzburg, Innsbruck. I vårt land hafva Vexiö, Falun och Sala visat sig temligen oemottagliga för smittämnet. Island, Färöarne, Hebriderna och Lappland hafva hittills blifvit förskonade för sjukdomen.
Hvad som mest bidrager till smittämnets tillväxt och dermed sjukdomens spridning är derjemte, att marken är genomträngd af i sönderdelning och jäsning stadda organiska ämnen, en mängd affallsämnen, såsom sopor, exkrementmassor och hvarjehanda orenligheter. Sålunda är den mark farligast, som är säte för dylika jäsningsämnen. Samma vilkor, som fordras för jäsning i allmänhet, nemligen luft, värme och fuktighet, förefinnas äfven här: grunden skall kunna genomträngas af luft, ega en viss värmegrad samt en viss fuktighet. Vid uttorkning af marken afstannar jäsningen, liksom då marken är starkt vattendränkt. Derför finner man äfven att många starkt sumpiga trakter äro oemottagliga för smittämnet, liksom äfven starka regnskurar, särskildt då luftens värmegrad samtidigt betydligt sjunker, för kortare eller längre tid hämma sjukdomens utbredning.
Årstiden har derjemte stort inflytande. Det är redan nämndt, att sjukdomen uppträder talrikast i sitt hemland under Mars och April månader. då det der är varmt och torrt, deremot mindre häftigt under den regniga årstiden i Augusti och September. I Sverige har koleran vanligtvis utbrutit i Juli eller Augusti, våra varmaste månader, samt fortfarit in i September och Oktober, men nästan alltid upphört vid början af vintern. I allmänhet kunna vi väl antaga, att smittämnet blifvit dödadt af vinterkylan; dock torde smittämnet under gynnsamma förhållanden kunna fortlefva under vintern och åter börja sin förstörelse följande år, såsom epidemierna 1853-59 tyckas visa, ty dessa återkommo för hvarje år utan att ny smitta infördes.
Ett stort inflytande på spridningen tyckes äfven väderleken utöfva. Sommarmånaderna voro ovanligt varma under de år koleran rasade som svårast; dock kan sjukdomen äfven uppträda under en sval sommar, såsom fallet var 1866, ehuru detta hör till undantagen. Man har äfven funnit, att sjukdomen nästan aldrig uppträder under våta somrar, hvilket, som vi sett, står i en viss öfverensstämmelse med förhållandet i dess hemland, och anledningen härtill kan ej vara någon annan, än att kolerasvampen liksom andra dyliga lägre organismer ej finna tillräcklig näring, emedan de jäsningsämnen, i hvilka de växa och trifvas, genom vätan förstöres. Derför har man försökt att anskaffa god tillgång på vatten samt ett ordentligt kloaksystem, hvarigenom all orenlighet med lätthet kunna bortskaffas, och marken hållas fri från dessa jäsningsämnen. Smittämnet trifves ej i en ren mark, vare sig grundvattnet står lågt eller högt, och äfven en mark, som är oren, blir så småningom ren, då man ej längre tillför den orenlighet. Detta har också visat sig vara fallet i England samt åtskilliga städer i Tyskland såsom Danzig och München, hvilka förut ytterst svårt hemsöktes af sjukdomen, men som efter förbättrandet af vattentillgången och ordnandet af kloaksystemet ej vidare angripits.
Robert Koch 1843 - 1910
Några andra forskare hafva trott sig finna liknande bakterier såväl i spotten hos friska personer som bland öppningarne vid inhemsk kolera, men dessa bakterier ha vid närmare undersökning befunnits ega helt andra egenskaper än kolerabacillen likasom äfven deras form ej varit fullt densamma.
Den af Koch påvisade kolerabacillen dödas lätt i syror och sura vätskor, hvilket ganska väl stämmer öfverens med erfarenheten, att nemligen personer med frisk mage ej äro mottagliga för kolerasmitta, emedan bacillen dödas af den sura magsaften, men, äfven om magen är än så frisk, och personen öfverlastar densamma eller förtär en mängd svårsmälta ämnen, räcker ej magsaften till att döda bacillen, emedan denna torde kunna inkomma oskadad i tarmkanalen bland de omsälta födoämnena och här börja sitt förstörelseverk. Kolerabacillen behöfver för sin utveckling en viss grad af fuktighet; på fuktigt linne och i alkalisk lösning trifves den väl och utvecklar sig lätt. Deremot dör den genom torkning inom 24 timmar äfvensom genom upphettning till 70 grader Cels.; derför har man äfven tillrådt att under en koleraepidemi endast förtära kokade födoämnen samt endast dricka vatten, som blifvit kokadt och derefter fått afsvalna. Att bacillen skulle vara bärare af smittan motstrides ej heller deraf, att man endast funnit tarmuttömningarne af den sjuke öfverföra smitan antingen genom direkt beröring, eller derigenom att de nedträngt i en lös och lucker mark eller fästat sig vid kläder eller andra föremål, på hvilka bacillen funnit så att säga en lämplig jordmån för sin utveckling. Att den äfven kan trifvas och utveckla sig i vatten framgår deraf, att den blifvit af Koch funnen i vattencisterner.
Häraf har man på sista tiden kommit till den slutsatsen, att den sjuke sjelf ej utgör någon smittohärd utan, som vi nämnt, för smittans spridning fordras en lämplig jordmån för smittämnet, och att en frisk person visserligen kan löpa faran att smittas på samma ställe, der den sjuke blifvit smittad, men ej af den sjuke sjelf såsom sådan. Följden häraf blir, att vi ej böra hysa någon fruktan att komma i beröring med den sjuke eller att vårda honom. Den välbergade sjuke bör få stanna hemma hos sin familj, och hans anhöriga må med ömhet och omsorg utan fruktan vårda honom, ty dermed är ej någon fara förenad, såvida man iakttager försigtighet att med lämpliga desinfektionsmedel strax behandla dej sjukes afföringar och kräkningar äfvensom de klädesplagg, linne och sängkläder m.m., som kunnat komma i beröring med dem, jemte några andra försigtighetsmått, som här nedan omnämnas.
Sjukdomen uppträder till en början antingen i en lindrig form, såsom koleradiarré eller kolerin, hvilken kan öfvergå till fullt utbildad kolera, eller ända från början i en svår, såsom fullt utbildad kolera.
Den lindrigaste form, i hvilken den uppträder, är som ett enkelt diarré utan kolik eller allmänt illamående. Öppningarne återkomma efter längre eller kortare uppehåll temligen ymniga och vattentunna, lukta som vanliga öppningar och äro af vanlig färg. Dylika öppningar äro under en epidemi ganska vanliga äfven hos personer, som iakttaga ett förståndigt lefnadssätt, hvarken begå dietfel eller utsätta sig för andra skadliga inflytelser. Att detta diarré, som fullkomligt liknar ett vanligt envist diarré, dock bör anses bero på en viss grad af smitta bevisas deraf, att det ej sällan öfvergår till fullt utbildad kolera, äfvensom att det kan sprida kolerasmitta, hvarför det äfven erhållit benämningen Kolera-diarré.
I andra fall börjar sjukdomen med allmänt illamående, mattighet, smärtor i maggropen, sömnlöshet, oro och ängslan, och derefter inställa sig symtom, som hafva stor likhet med inhemsk kolera (jemf. Kolera, inhemsk), nemligen häftiga kräkningar och diarré med uttömningar nästan utan färg och lukt, stor mattighet, stark törst samt kramp i vaderna. Denna form benämner man vanligen Kolerin; den kan i gynnsamma fall öfvergå till helsa, men tillfrisknandet sker vanligen långsamt; i andra fall deremot kan försämring snart inträda, äfven efter det förbättring redan börjat visa sig; återigen i andra kan denna form liksom kolera-diarré hastigt öfvergå till fullt utbildad kolera.
Fullt utbildad kolera, eller den svåraste formen, i hvilken föregående lindriga former kuna öfverg¨å, uppträder under en epidemi ej sällan ända från början. Vanligen under natten påkommer ett ytterst häftig diarré, som snart åtföljes af våldsamma kräkningar. Ju ymnigare uttömningarne från tarmkanalen äro, och ju oftare de inställa sig, desto tidigare förlora de sin vanliga lukt och utseende, och snart blifva öppningarne nästan färg- och luktlösa samt likna risvatten eller hafresoppa i följd af en mängd hvita flockor i den vattentunna vätskan. Dessa hvita flockor utgöras af den afstötta inre beklädnaden (epitelet) af tarmkanalen. En stark törst inställer sig snart jemte stor mattighet, beroende på de ymniga uttömningarne. Härtill komma oro och ängslan jemte ytterst våldsamma krampanfall i musklerna i synnerhet på armar och ben särskildt i vadmusklerna. Den sjuke blir svagare och kraftlösare, allt eftersom öppningarne fortfara; rösten blir klanglös, urinafsöndringen minskas mer och mer samt upphör snart; krampen i musklerna påkommer häftigare och oftare, och känslan af ångest och beklämning når en hög grad. Den sjukes utseende har under allt detta undergått en hemsk förändring: ögonen äro djupt insjunkna, näsan spetsig, kinderna infallna, huden på händerna bildar veck och rynkor såsom på tvätterskor och har förlorat sin elasticitet, så att, om man fattar ett veck af den, blir det en lång stund qvarstående, då man släpper det. Ansigtsfärgen blir blåaktig, ögonen se ut som om de voro brustna, och snart sprider sig den blåa hudfärgen till händer, armar, fötter och stundom öfver hela kroppsytan. Pulsen är ytterst svag, och efter någon tid kan den ej kännas, hjertstöten samt hjerttonerna bli otydliga, och kroppens värmegrad sjunker mer och mer, så att en kyla utbreder sig öfver lemmarne och slutligen öfver hela kroppen; t.o.m. tungan kännes iskall. Medvetandet är härunder bibehållet, ehuru de sjuka äro ytterst slappa.
I följd af de ymniga uttömningarne beröfvas blodet så småningom sina tunnflytande beståndsdelar och upptager efter hand vatten från väfnaderna i kroppen; derför blir äfven, såsom nämndt är, näsan spetsig, kinderna infallna, huden rynkig och törsten ytterst svår. Oaktadt den sjuke oupphörligen dricker, upptages dock intet af den intagna vätskan i väfnaderna, emedan tarmkanalens slemhinna är oförmögen att uppsuga någon vätska. Härigenom blir hjertverksamheten allt svagare, blodomloppet allt trögare, och alla afsöndringar till och med af urinen upphöra slutligen. På den försvagade hjertverksamheten och det tröga blodomloppet beror den känsla af kyla, som från lemmarne så småningom sprider sig öfver hela kroppen. Det hämmade blodomloppet i lungornas finaste blodkärl förorsakar äfven den känsla af ångest, beklämning och brist på luft, som alltid åtföljer utbildad kolera.
Vanligen inträder döden vid denna svåra form inom 6 - 12 á 24 timmar; sällan kan den sjuke härda ut längre än 2 dygn. Någon tid före döden pläga uttömningarne upphöra, men detta beror endast derpå, att tarmen är förlamad.
I enstaka fall, vid hvilka koleran helt plötsligt medför döden inom en eller några timmar, kunna så väl kräkningar som diarré saknas, men i dylika fall finnes alltid i tarmkanalen en riklig mängd vätska, som ej kunnat utdrifvas af den förlamade tarmen. Man benämner vanligen denna form af sjukdomen torr kolera.
Går sjukdomen öfver till helsa, gifver sig detta tillkänna derigenom, att kräkningarne och öppningarne minskas; urinafsöndringen inställer sig åter, och hudvärmen återvänder så småningom; efter 2 á 3 dagar bli öppningarne grötformiga, eller inställer sig förstoppning.
I andra fall deremot fortfara de tunna öppningarne, pulsen blir litet och svag, kylan i lemmarne qvarstår, och den sjuke råkar i ett dåsighetstillstånd, som liknar det i nervfeber (tyfoid-feber), och som man derför kallar koleratyfoid.
Stundom inträffar det till och med att pulsen istället blir särdeles full och kraftig, att hudens värmegrad blir ovanligt förhöjd, kinderna och ansigtet starkt röda, men den sjuke faller vanligen snart äfven härvid i samma dåsighetstillstånd, som vi nyss nämnt, i s.k. koleratyfoid.
Koleratyfoid kallar man nemligen den följd-sjukdom, som i många fall inställer sig i midten eller slutet af första veckan efter ett verkligt anfall af kolera, och som utmärker sig sig genom ett dåsighetstillstånd, liknande det, som förekommer i nervfeber (tyfoidfeber). Detta tillstånd torde i många fall hufvudsakligen bero på urinämneförgiftning, då urinafsöndringen är hämmad, och en akut njurinflammation uppstått. I andra fall kan urin-afsöndringen åter komma i gång, men de sjuke det oaktadt ligga ytterst dåsiga samt uttömma ut tarmen illaluktande och blodiga massor, hvilka tyda på en svår inflammation af tarmkanalen med difteriska beläggningar. Äfven inflammation af lungorna eller lungsäcken är ej sällsynt. Stundom uppstår härunder utslag oftast på händer och fötter samt sedermera öfver bålen dels i form af röda fläckar, dels liknande utslaget vid nässelfeber.
Under en epidemi dö vanligen 50 á 60 procent af dem, som insjuknat i verklig kolera.
Ålderstigna personer äfvensom barn, i synnerhet späda, samt personer, som lida af andra svåra sjukdomar, eller som äro försvagade genom dryckenskap eller utsväfningar, duka lätt under. Personer i yngre åren samt i medelåldern, hvilka förut åtnjutit god helsa, och som ej äro särskildt svårt angripna, gå vanligen lyckligt igenom sjukdomen.
Den, som genomgått ett anfall af kolera, plägar vara skyddad för att ånyo insjukna under pågående epidemi men deremot ej under en sedermera uppträdande.
För att förebygga en kolerafarsot fordras följaktligen åtgärder bpde beträffande samfärdseln, boningsorten och innevånarnes personliga mottaglighet.
För at hindra kolerans införande genom samfärdseln med utrikes ort äfvensom dess spridning sjöledes inom landet användas undersökning af misstänkta fartyg samt karantän. (Jfr art. Karantän).
Då koleran utbrutit inom ett samhälle, böra alla skolor strax upphöra; likaledes böra alla större folksamlingar, såsom auktioner, marknader, folkmöten, större begrafningar m.m. derstädes undvikas. Hvar och en bör så mycket som möjligt afhålla sig från besök på platser der koleran går; i synnerhet bör man akta sig för att beträda det hus, der ett dödsfall af kolera inträffat, medan detta ställe kan vara en kolerahärd.
Alla föremål från en kolerasmittad ort, hvilka kunna medföra smitta, såsom begagnade gångkläder, linne, sängkläder, lump, pelsverk o.d., böra strax vid ankomsten till en kolerafri plats underkastas en grundlig desinfektion, innan de begagnas. Värdelösa, misstänkta effekter böra uppbrännas. Desinfektionen sker för öfrigt bäst genom heta vattenångor eller, i brist af desinfektionsugn, genom att nedlägga de smittade föremålen under 48 timmars tid i en karbolsyrelösning af 5 procent samt derefter afspola dem med vatten. En dylik jämförelsevis billig karbolsyrelösning kan man bereda af s.k. 100 procentig karbolsyra, Acidum carbolicum depuratum, hvaraf man vid dess användning under flitig omröring löser 1 del i 18 delar vatten. I städerna erhåller allmänheten vid anmälan hjelp af helsovårdsnämnden att ordentlig verkställa desinfektionen. Jemf. för öfrigt art. Desinfektionsmedel. För att förekomma mottagligheten hos en ort är det., såsom redan är nämndt, af stor vigt, att marken hålles ren, framför allt att alla sådana jäsningsämnen, hvaraf smittämnet, kolerasvampen, kan erhålla näring, undanskaffas, att följaktligen ett väl ordnadt kloaksystem samt vattenledning med riklig tillgång på godt och rent vatten finns att tillgå i städerna. För att medföra verklig nytta böra dessa förhållanden vara ordnade långt innan farsoten utbryter. Allt affall, framför allt från afträden och sophögar, bör så snart som möjligt undanskaffas från boningshusens närhet; detsamma gäller naturligtvis äfven om kreatursspillning, sopor, allt slags spillvatten och annan orenlighet. I synnerhet är det angeläget att dessa försigtighetsmått noggrant iakttages i större samhällen, som äro tätt bebyggda.
Af stor vigt är at, då koleran först uppträder på en ort, den sjuke tillräckligt afskiljes från friska personer antingen på ett särskildt sjukhus eller i annan afskild lägenhet för att hindra smittämnet från att rotfästa sig på en mottaglig plats. Af samma anledning har det äfven visat sig fördelaktigt att så skyndsamt som möjligt bortflytta innevånare från osnygga och sankt belägna boningar, då de första kolerafallen bland dem utbrutit. Helst låter man dem inflytta i bostäder, som äro belägna på fast berggrund eller i allmänhet på en för vatten och luft ogenomtränglig eller endast i ringa mån genomtränglig mark. En lämplig bostadsplats har äfven visat sig vara grus- eller sandgrund, som är täckt af ett tjockt lerlager. Har en kolera-epidemi varit gängse på orten förut, bör man i allmänhet välja sådana platser, som särskildt blifvit skonade från sjukdomsfall under föregående epidemier. Lyckligtvis uppträder sjukdomen hos oss under de varmaste månaderna af året, och derför torde i nödfall lätt provisionella byggnader, s.k. baracker eller tält, kunna uppföras.
Kommunens styrelsemän böra äfven draga försorg om att befolkningen ej är för trångbodd, att bostäderna hålles rena och snygga, luftas och vädras, samt att utdunstningar från afträden och klosettkärl, som innehålla i sönderdelning och förruttnelse stadda ämen, oskadliggöras genom lämpliga desinfektionsmedel, ssåsom karbolsyrad kalk, 5 procent karbolsyrelösning o.d. Jemf. art. Desinfektionsmedel. Man har äfven för detta ändamål användt Jernvitriol (svavelsyrad jernoxidul), ett kristallinskt pulver, hvaraf man till innehållet i kärlet måste sätta en så stor qvantitet, att det reagerar surt, hvilket man kan pröfva med blått lackmuspapper, som i så fall färgas rödt. Man antager, att 25 gram jernvitriol, upplöst i 10 gånger så mycket vatten eller ungefär 1/4 liter förslår att hålla i sur reaktion den dagliga exkrementmängden efter en person. Förefinnes en större mängd exkrement i kärlet, så man börjar tillsätta medlet, så måste man första gången tillstätta en större qvantitet. Dr. Koch anser emellertid jernvitriol olämplig som desinfektionsmedel mot kolerabacillen, emedan detta ämne endast förhindrar förruttnelsen.
Personer, som ha varit i berörelse med den kolerasjuke, deras uttömningar ellr af dem begagnade saker, böra tvätta sina händer väl i Karbolsyrelösning af 5%. innan de äta eller komma i beröring med andra menniskor. Afträdeskärlen böra ofta afhemtas, samt sopor och afskräden ej tillåtas qvarstanna inom gårdarne längre tid än nödvändigt är.
I Frankrike användes som desinfektionsmedel förnämligast kopparvitriol i lösning af 5 delar på 100 delar vatten, 1 dricksglas till hvarje uttömning ellr hvarje Liter flytande ämnen, helst förut slaget i kärlet. Smutsadt linne och dylikt får under 1/2 timme ligga i en dylik lösning, som blifvit utspädd med 5 gnr så mycket vatten, urvrides derefter och föres bort till tvätt, der det genast sköljes i kokande vatten, innan det vidare handteras. Afträden i hus, der sjuke finnas, desinficeras 2 gnr dagligen med 2 liter af ofvanstående lösning hvarje gång. Afskräden o.d. från hushållet tömmas i täckt kärl och öfvergjutas med ofvannämnda lösning.
I Tyskland användes till desinfektion af uttömningar och linne Karbolsyrelösning af 5%, af säng- och gångkläder samt möbler het vattenånga samt för andra föremål, som ej kunna på något af dessa sätt behandlas, förvaring på ett afskildt, torrt och luftigt ställe i sex dagar (emedan, som ofvan är nämndt, kolerabacillen dör genom torkning).
För att förekomma mottagligheten hos den enskilde personen kan man såsom det bästa medlet rekommendera att föra ett enkelt och förståndigt lefnadssätt. Alla sådana förhållanden, som i allmänhet göra personer mottagliga för sjukdomar, göra dem äfven mottagliga för kolera, då sjukdomen uppträder epidemiskt. Dålig luft, dåligt vatten, dåliga födoämnen, otillräcklig föda, oändamålsenlig beklädnad, osnygghet, utsväfningar af alla slag i synnerhet dryckenskap, till och med häftiga sinnesrörelser, i synnerhet sådana som nedstämma sinnet, samt särskildt allt som framkallar diarré bidraga till att göra personen mottaglig för kolerasmitta och böra derför så omsorgsfullt som möjligt söka undvikas.
Likaledes bör helsovårdspolisen vaka öfver, att inga födoämnen, frukter eller dryckesvaror, som kunna hafva ett skadligt inflytande på matsmältningen, få utbjudas till salu. Under en epidemi angripes i synnerhet den fattiga befolkningen, i synnerhet då den lider brist och nöd, och derför är det kommunens ovillkorliga pligt att, så mycket i dess förmåga står, afhjelpa de fattigas behov samt i tid inreda sjukhus, der fattiga sjuka kunna mottagas och vårdas. Allt, som angår likens bortskaffande och begrafning, bör på lämpligt sätt anordnas samt meddelas allmänheten. Under en koleraepidemi hvilar ett stort ansvar på kommunens styresmän, och en hvar är skyldig att understödja denna verksamhet likasom äfven att ställa sig till noggrann efterrättelse allt som tillrådes och befalles.
Hvad lefnadssättes beträffar, så bör man så litet som möjligt afvika från det man är van vid, förutsatt att detta är ordentligt och man på sista tiden funnit sig må väl deraf; man bör ej ens tillråda en person att bortägga en under andra omständigheter oskadlig vana. Framför allt bör man akta sig för diarré, och, om man angripes deraf eller af annat illamående, så snart som möjligt söka hjelp derför, hur ringa illamåendet än är, emedan sjukdomen i de flesta fall kan häfvas, om den sjuke i början och tidigt söker hjelp samt sköter sig på ändamålsenligt sätt, då deremot fullt utbildad kolera i de flesta fall är obotlig och medför döden.
Med afseende på mat och dryck gäller det framför allt att taga sig i akt för oordningar i matsmältningen och särskildt för diarré. Man bör föra ett enkelt och regelbundet lefnadssätt, äta på bestämda tider, ej öfverlasta magen samt ej förtära födoämnen af alltför vexlande beskaffenhet samt framför allt undvika svärmälta och skämda födoämnen. Den förnämsta födan bör bestå af kött, kokt, stekt eller som soppa, men det bör ej vara för fett, derför bör man ej gerna förtära kött af and, gås eller svin. Mjölk bör ej förtäras okokt; likaledes bör man undvika sur mjölk samt kernmjölk. Man har nemligen ofta påträffat kolerabacillen i rå mjölk. I öl har man ej funnit bacillen, hvarför personer, som äro vana vid öl, kunna dricka det vid måltiderna, såvida det är godt; men är det surt, bör det noga undvikas liksom alla halfjästa eller för mycket jästa maltdrycker. Af bröd-sorter bör man använda den, som man är van vid, men ej förtära den varm eller nybakad. Af grönsaker, som i allmänhet ej äro mycket närande, bör man ej förtära kål och sallader; ännu skadligare äro gurkor, gurksallad, spenat och turska bönor; deremot kan man gerna äta kokta gröna ärter, rofvor och sockerärter. Af fisk bör man ej förtära de feta fisksorterna såsom ål, lax, braxen o.s.v., liksom ej heller svårsmälta skaldjur såsom kräftor och hummer. Mjöl-mat är oskadlig, såvida den ej tillagas för fet och för öfrigt är ordentligt tillagad samt ej förtäras i stor mängd; deremot afråda vi från alla slags bakelser. Potatis bör ej förtäras i stor mängd. Löskokta färska ägg äro deremot helsosamma.
Hvad frukter angår, bör man iakttaga stor försigtighet; de flesta frukter förorsaka afföring och kunna lätt framkalla diarré; i synnerhet bör man undvika skämd och omogen frukt. Försigtigast är att endast förtära kokt frukt. Plommon, meloner och persikor böra undvikas. Äpplen odh päron böra endast förtäras kokta. Kompotter kunna vara farliga.
Hvad drycker beträffar, så bör man vid val af dricksvatten vara försigtig samt helst undvika vatten från brunnar på bebodda ställen och, om detta ej låter sig göra, aldrig dricka sådant vatten utan att förut ha kokat det samt derefter låtit det afsvalna. Äfven vid användning till matlagning och diskning bör detta vatten alltid kokas. Det kokta vattnet är dock ej pålitligt mer än 24 timmar, emedan man efter denna tid stundom påträffat kolerabaciller i det. Om godt vattenledningsvatten i städerna eller klart källvatten finnes att tillgå, bör sådan alltid föredragas, och vill man vara försigtig må man äfven använda detta kokt och afsvalnadt. Lämpligt är äfven att emellanåt blanda dricksvattnet med godt rödvin, konjak eller litet ättika. Om öl hafva vi förut talat men vilja deremot varna för svagdricka, hvilket mången gång på landsbygden utgjort en tillfällig orsak till kolera, i synnerhet vid skördetiden, då arbetsfolket dricker mycket. Bränvin må man gerna till måtta bruka till maten, då man är van dervid. Har man deremot förr varti van att intaga stora qvantiteter spirituosa, är det alldeles nödvändigt att inskränka bruket af dem utan att dock helt och hållet upphöra dermed. Tillsättningen af bitterämnen till bränvin kan man deremot rekommendera åt folk med svag matsmältning, i synnerhet tillsats af malört eller beska droppar. En liten qvantitet konjak - ett par matskedar - i ett glas vatten är oskadligt, deremot vilja vi alldeles afråda från punsch. Af viner rekommenderas godt rödvin åt dem, som under vanliga förhållanden ofta hafva löst lif, samt hvitt vin åt dem, som ofta lida af förstoppning. Det lämpligaste vinet är i allmänhet godt portvin antingen ensamt , med vatten eller i salepslem. Champagne och söta viner må man deremot ej gerna dricka utom på läkares inrådan. Emedan erfarenheten visar att drinkare äro mycket mottagliga för kolera och, om de insjukna, mycket sällan lyckligt genomgå sjukdomen, så varnas framför allt för ett omåttligt förtärande af spritdrycker. Bärviner äro farliga. The och kaffe kan man dricka som vanligt, dock med måtta.
Ytterst farligt är att förtära födoämnen eller drycker, som gått stå i ett rum, der kolerasjuka ligga; derför bör man i sjukrummet endast låta qvarstå hvad som behöfves för den sjuke. Personer, som vårda kolerasjuka, bör aldrig försumma, att, innan de lemna sjukrummet, och i synnerhet då de skola intaga sina måltider, hvilket aldrig bör ske i sjukrummet, omsorgsfullt tvätta händerna antingen med karbolsyrelösning af 5% eller ännu bättre med en sublimatlösning, 1 del på 1000 delar vatten, med efterföljande aftvättning i rent, klart vatten.
Under en epidemi må man söka undvika att begagna ett främmande afträde i synnerhet på offentliga okända lokaler, såsom hoteller, jernvägsstationer o.d.
Emedan förkylning under en epidemi spelar en ganska vigtig rol, bör man i detta hänseende vara ytterst försiktig. Man må sörja för frisk och ren luft i sina rum (dock afrådes i allmänhet från att öppna fönsterna åt det håll der koleran går, såvida farsoten är i granskapet) men akta sig för luftdrag, dagligen vara i verksamhet, kläda sig varmt, i synnerhet om magen och fötterna, som böra hållas väl torra, således begagna maggördel af ylle, vara ytterst försigtig i morgon- och aftonluften, ofta ömsa kläder närmast kroppen, i synnerhet om man svettas mycket, iakttaga aktsamhet vid ombyte af kläder, då kroppen befinner sig i svettning, samt ej gå ut fastande om morgonen.
Från bad mp man helst afstå, i synnerhet från kalla hafsbad, då värmegraden är mycket vexlande; i alla händelser böra alla slags bad tagas med försigtighet; men aldrig må man bada i sjöar eller floder, då farsoten härjar i närheten på stranden.
Vidare bör man akta sig för att kropps- och själskrafterna på något sätt nedsättas, ej anstränga sig med nattvak eller mödosamt arbete, dock bör man dagligen vara i rörelse i fria luften samt ej stänga sig inne liksom om dörrarne vore tillräckliga att utestänga koleran. Man bör draga försorg om, att allt i hemmet går sin vanliga gång, att måltiderna intagas på vanliga tider, att själ och sinne sysselsättes med läsning, med umgänge med sina närmaste o.s.v., så att fruktan och oro för sjukdomen så mycket som möjligt aflägsnas. Fruktan ensam anses nämligen kunna framkalla sjukdomen, och man må derför på allt sätt söka undvika alla oroande sinnesrörelser. Anledningen härtill torde möjligen ednast vara den, att fruktan förmår personen att afvika från sitt vanliga regelbundna lefnadssätt, ty, som ofvan är nämndt, är det en hufvudregel, att hvar och en bör iakttaga det lefnadssätt, hvarvid han är van, och hvaraf han plägar må väl, såvida det är ordentligt och ej blottställer honom för oordningar i matsmältningen. Iakttager ha detta, och har han dertill en sund bostad, så har han ingen orsak till fruktan.
Ofta har den fråga uppstått om det är tillbörligt att aflägsna sig från ett ställe, som hemsökes af koleran. Vi anse att detta är en ganska förlåtlig flykt i synnerhet för dem, som hysa stor fruktar för sjukdomen. Väl är det möjligt, att man drager smittämnet af sjukdomen med sig, samt säkert att döden ej låter undfly sig hvart man än tager vägen, men de förändrade förhållandena gifva dock sinnet en jemnvigt, somkan vara av oberäknelig nytta, blott man ej tager fruktan med sig eller ängslas och oroas genom skilsmessan från anhöriga och vänner. Rådligt är dock alltid att flytta från hus och gator, hvarest koleran i synnerhet tyckes rasa.
Har diarré redan inställt sig, använder man jemte något af ofvannämnda yttre medel Thielemanns droppar, Mixtura Thielemanni 25 á 30 droppar 4 á 6 gånger om dagen eller en blandning af 4 delar Kamferdroppar och 1 del Opiidroppar, 15 droppar hvarje halftimma, tills svettning inträder; dessutom drickes ymnigt salepvälling eller risvatten med godt rödt vin, hvarjemte man tills vidare bör afstå från alla andra födoämnen. Vid påkommande öppning eller behof dertill må den sjuke helst ej lemna sängen utan begagna stickbäcken eller nattkärl.
Alldenstudn kolerabacillen lätt dödas i utspädda syror, tillråder Dr. Koch att vid förebuden till kolera äfvensom vid koleradiarré intaga en sur lösning, bestående af 1 Liter salepslem 150 Gm sockersyrup och 3 á 5 Gm ren koncentrerad Svafvelsyra 1 dricksglas i timmen, eller i stället en blandning af 500 Gm sockersyrup och 5 Gm Svafvelsyra - 2 á 3 matskedar i ett glas vatten.
Uttömningarne böra strax behandlas med desinfektionsmedel, såsom karbolsyrad kalk, 5 proc. karbolsyrelösning eller dylikt (se här ofvan), innan de uttagas ur rummet, men derefter så snart som möjligt undanskaffas. Men ännu hellre bör desinfektionsmedlet slås i kärlet, innan det begagnas; kärlen böra ej tömmas på afträden, som besökas af friska personer. Linne och dylikt, som blifvit smutsat af de sjukas uttömningar, inlägges strax i kokhet lut eller hellre i karbolsyrelösning af 5%, hvari det får qvarligga i 24 timmar, innan det bortföres till tvättning; tvätterskan bör alltid först skölja det i kokhet vatten innan det tvättas på vanligt sätt. Klädesplagg, som ej kunna nedläggas i nyssnämnda vätskor, böra antingen utsättas för heta vattenångor i en desinfektionsugn (jfr. Desinfektionsmedel) eller om detta ej låter sig göras, placeras på ett afskildt, torrt och luftigt ställe, der de få qvarligga i 6 dagar, innan de tvättas. Under föregående epidemier hafva inga angripits så ofta och häftigt som tvätterskor, hvilka haft tvätt från kolerasjuka, om omständighet, som torde visa faran af at utan föregående desinfektion handtera fuktigt linne o.s., som blifvit af kolerasjuka nedsmutsadt; derför böra ofvannämnda försiktighetsmått aldrig försummas.
Om man strax före insjuknanden förtärt otjenlig eller stor mängd föda, bör man söka åstadkomma kräkning genom kräkrotvin (se art. Husmedicin) eller helt enkelt genom att kittla svalget med ett finger eller dylikt.
Om man lider af förstoppning, må man helst använda ett lavemang, men man kan äfven i stället utan risk intaga ricinolja, dock endast theskedsvis samt med några timmars mellantid mellan hvarje intagning, tills verkan följer.
Då sjukdomen utbrutit samt kyla och kramp instält sig jemte diarré och kräkning bör man utom användningen af senapsdegen och något bland nyssnämnda medel mot diarré äfven gifva den sjuke 5 á 6 Kamferdroppar i Portvin och vatten hvar 5:te minut, till dess en ymnig svettning frambrutit, hvarefter tiden mellan intagningarne småningom förlänges till 1 gång i timman. I stället kan man äfven använda en blandning af lika delar uppvärmd Konjak eller Portvin och vatten, som intages matskedtals. Då emellertid uppsugningsförmågan hos tarmkanalen är i hög grad inskränkt samt till och med upphäfd, då sjukdomen är mera framskriden, så hafva stimulerande medel, såsom ljumt vin med tillsats af några Opiumdroppar, äfven blifvit givna i lavemang eller eter användt till insprutning under huden, hvilket endast kan företagas enligt läkares förordnande.
Äfven i lavemang hafva läkemedel blifvit använda, som visat sig inverka på kolerabacillen, sålunda har man i ändtarmen infört ett långt, mjukt och böjligt rör och genom detsamma ingjutit en lösning, bestående af 1/4, 1/2 á 1 Liter ljumt vatten, 1 Gram Klorokin, 10 á 20 Opiumdroppar samt 5 droppar karbolsyra eller i stället för karbolsyra 1 á 2 Gm borsyra; detta upprepas flera gånger om dagen.
Mot törsten gifver man kallt vatten, kallt kolsyradt vatten, sodavatten, seltersvatten eller bäst isvatten, till hvilket man, om kräkningarna ej äro för svåra, sätter några droppar klorvätesyra för att möjligen inverka på smittämnet. Att suga på små isbitar samt, och krafterna börja aftaga, äfven matskedtals intaga af is afkyld Champagne eller kallt starkt kaffe äro äfven förträffliga medel såväl mot törsten som mot kräkningarne. Upprepade insprutningar under huden af små doser morfin på olika ställen lindra äfven kräkningarna.
Vid kramp gnides armar och ben med en yllelapp, indränkt i Kamferolja, Kamfersprit, Terpentin eller olja (lika delar) eller Kloroform och olja (lika delar); eller med bränvin och senap (1 thesked stött senap till 400 Gram bränvin). Mellan gnidningarne uppvärmer man den sjukes fötter och ben med varma sandpåsar, varma dukar eller krus, som läggas mellan linne tätt intill den sjuke mellan armar och bröst, mellan benen o.s.v. Vid svår kramp erfar den sjuke stor lindring genom insprutningar under huden af morfin eller af eter på det angripna stället.
Mot den hämmade urinafsöndringen användes i nödfall varma bad med kalla öfversköljningar samt konjak och champagne.
En döende "uppgiver anden" enligt ett gammalt träsnitt. Illustrationen är från en annan källa publicerad i början av 1900-talet.
Under tillfrisknandet bör den sjuke en för tidigt lemna sängen samt de två första dagarna ej förtära något annat än simmig hafresoppa, uppkokt mjölk eller buljong. Derefter må han så småningom öfvergå till en lättsmält stadigare föda.
I händelse af dödlig utgång tillråder vår epidemistadga, att liket desinfekteras genom tvättning med karbolsyrelösning eller inveckling i handdukar eller tygstycken, genomdränkta med klorkalkslösning (1 del på 20 delar), att i och omkring kistan lägges friskt granris, då tillgång till sådant finnes, att liket inte bäres utan å lämpligt fordon föres till begrafningsplatsen, samt att begrafningen, hvilken bör ske så fort som möjligt efter inträdda sökar dödstecken, företagas om aftonen, då gatorna äro folktomma, eller tidigt om morgonen, innan rörelsen ännu börjat.
För behandlingen af kolera-tyfoid torde alltid läkarehjelp vara af nöden.
|
 | ||
 |  | |
 | ||