the  Home Page
Tillbaka till hemsidan
Historiska texter:
Maskar i tarmkanalen
Denna text är ursprungligen publicerad år 1886 i boken "Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter". Denna bok hade prof. A. Thornams "Sundhetslexicon" (publicerad i Danmark år 1854) som källa och var skriven av Wilh. Uhrström, Med. lic. och praktiserande läkare i Stockholm. År 1886 publicerades den andra omarbetade och tillökade upplagan med förord av prof. P.H. Malmsten.
Maskar i tarmkanalen framkalla mer eller mindre allvarliga symptom allt efter de olika slagen af maskar.
Springmasken, Oxyuris vermicularis. Hanen är mindre och honan är större. Bilden, som visar maskarna i naturlig storlek, är från en senare källa publicerad i början av detta århundrade.
Springmasken, Oxyuris vermicularis, som är en liten, ungefär l/2 á 1 centimeter lång, hvit, trådfin, i ändarne, särskildt svansändan, tillspetsad mask, uppehåller sig hufvudsakligen i ändtarmen samt framkallar smärta och klåda omkring densamme, behof af att ofta kasta urinen och i följd häraf allmänt illamående.
Spolmasken, Ascaris lumbricoides, till formen liknande en vanlig daggmask, är cylinderformig, i begge ändarne tillspetsad, hvit eller gulaktig samt har en längd af 15 á 30 centimeter; den uppehåller sig i tunntarmarne, förorsakar smärtor i underlifvet, en känsla af tryck, tyngd och sugning, förstör matlusten och matsmältningen samt åstadkommer förstoppning eller diarré, äckel och kräkning. Stundom tillkomma dessutom äfven kramp, orolig sömn, t.o.m. sömnlöshet, hjertklappning och hufvudvärk. Ansigtsfärgen blir i synnerhet hos barn blek med blå ringar under ögonen; stundom afmagrar patienten, och hos barn inställa sig ej sällan feber samt åtskilliga andra symptom.
Bandmasken, eller som den oftare kallas Binikemasken, som är platt-tryckt, hvit eller gulaktig och liknar ett ungefär 1 centimeter bredt band med leder, afsmalnande mot hufvudändan, kan uppnå en längd af 4 - 5 meter och deröfver.
Breda bandmasken (Botriocephalus latus). a= Maskens huvud från ena sidan med den ena sugskålen synlig. b= huvudet i naturlig storlek. c: en led av masken omkring 6 ggr förstorad. d= maskens ägg starkt förstorat. e: ett stycke av masken med åtta leder, var och en innehållande en äggbehållare. Bilden är från en senare källa publicerad i början av detta århundrade.
Maskens förnämsta tillväxt sker från hufvudet, så att de äldsta lederna utgöra djurets svansända och afgå alltemellanåt af sig sjelfva med exkremeten. Då en binikemask skall utdrifvas ut tarmkanalen är det derför af största vigt att hufvudet följer med, emedan i annat fall masken tillväxer ånyo.
Huvud och ett antal av de yngsta lederna av en av bandmaskarna som kan förekomma i människans tunntarm Taenia saginata. Två av huvudets fyra kraftiga sugskålar är klart synliga. Bilden, som är kraftigt förstorad, är från en senare källa publicerad i början av detta århundrade.
De arter af binikemask, som hos oss oftast förekomma, äro Taenia solium, som utmärker sig genom sina mera på längden än på bredden utvecklade leder samt genom sitt lilla rundade hufvud, stort som ett knappnålshufvud och försedt med en krans af hakar, samt Botryocephalus latus, hvilkens leder äro mycket korta men breda, så att de i allmänhet äro 3 á 4 gånger så breda som långa utom de äldsta lederna vid svansändan, som bli mera långsträckta; hufvudet saknar hakar men är försedt med tvenne långsgående sugöppningar; halsen hos begge arterna är trådfin.
Binikemasken framkallar vanligen ganska häftiga och ihållande symptom. Patienen erfar en häftig känsla af sugning i maggropen, besväras ofta af kolik, blir mager och kraftlös och lider af åtskilliga nervösa symptom.
Vanligen uppträda obehagen af maskarne periodiskt, hvilket somliga författare vilja ställa i samband med månskiftena, emedan de antaga, att maskarnes parningstid inträffar just vid dessa tider, men detta påstående är dock ej bevisadt. Symptomen förvärras i allmänhet efter förtärandet af vissa födoämnen, i synnerhet salta och kryddade, hvaremot de bli lindrigare efter mjöl- och mjölkrätter.
Springmasken och spolmasken förekomma oftast hos barn och fingo i synnerhet i forna tider ofta skulden för mången magkatarr, som berodde på helt andra orsaker. Binikemasken uppträder deremot oftast hos äldre personer och förskrifver sig vanligen derifrån att personen förtärt fisk, svin- eller fårkött, som innehållit blåsmask (hos svinet kallat dynt).
De ofvan omtalade symptomen kunna äfven bero på åtskilliga andra orsaker, och man kan endast med visshet antaga dem förorsakas af mask, så man finner maskar bland exkrementen eller vid mikroskopisk undersökning maskägg i dem. Man bör derför i dylika fall noggrant undersöka exkrementen samt ej strax på god tro antaga mask, derför att ett barn är blekt, har blå ringar under ögonen samt känner smärta i buken, emedan dessa symptom vida oftare bero på en mag- och tarmkatarr, framkallad genom olämplig föda.
Har man emellertid säkert öfvertygat sig om, att maskar utgöra orsaken till symptomen, bör man, om det är Springmaskar gifva lavemang, hvarvid det stundom är tillräckligt att gifva nägra lavemang af kallt vatten 300 á 400 Gram åt barn, 600 á 800 Gram åt äldre eller ock ljumma lavemang af något beskt the t.ex. på malört, renfaneblommor, Flores Tanaceti, eller the på hvitlök samt några timmar derefter en laxerande dos Ricinolja. Någon särskild diet för fördrifvande af denna mask är ej behöflig. Skulle lavemang upprepade gånger vara behöfliga för att fördriva dessa maskar, må man använda ljumt vatten i stället för kallt, emedan tarmkanalen lätt irriteras af det kalla vattnet. Till lavemanget kan dock i så fall tagas en större qvantitet vatten. För att lindra den obehagliga klådan omkring rumpöppningen, som beror derpå att masken kommer ut genom öppningen och retar omgifningen, kan man ingnida Gråsalfva, Unguentum hydrargyri, af ungefär en ärts storlek, men bör dock akta sig för att använda den för ofta spå att utslag (ekzem) uppstår. Äfven genom att framför rumpöppningen lätta en sudd Karbolsyrebomull, som lätt qvarhålles af klinkorna, kan man hindra masken att komma ut och följaktligen förekomma klådan.
Modärna bilder av en spolmask, ascaris lumbricoides, dels i gallgången (till vänster) och på väg ut ur gallgången till tunnntarmen (till höger)
Mot Spolmasken kan det stundom vara behöfligt att under en eller annan dag, innan man börjar kuren, hålla en lämplig diet, sålunda ej, eller åtminstone så sparsamt som möjligt, förtära mjölk- och mjölrätter - deremot lefva på salta och kryddade födoämnen, buljong, en liten qvantitet rågbröd, sill, rökadt kött eller dylikt samt, sedan tarmkanalen sålunda är förberedd, så att medlet kan verka på masken, ingifva några vanliga maskmedel. Bland dem vilja vi nämna Maskpulver med jern, Pulvis amarus ferratus, som består af maskfrö, renfaneblommor, kardemumma och svafvelsyrad jernoxidul, hvaraf man åt barn gifver 30 - 75 Centrigram samt åt fullvuxna 1 á 1 1/2 Gram ett par gånger om dagen, eller ännu bättre Santoninkakor, Trochisci Santonini, som bestå af kardemumma, santonin, socker och dragantslem, hvaraf man åt barn gifver 2 - 6 kakor om dagen allt efter barnets ålder; åt äldre flera. Man bör efter användningen af dessa medel alltid använda en ordentlig dos ricinolja eller sennathe för att framkala en ordentlig afföring en kort tid derefter. Vid användning af det sistnämnda medlet, Santonin, har man stundom märkt vissa egendomliga förgiftningssymtom, hvarföre man ej gerna på egen hand utan största försiktighet må använda detta medel. (Jfr art. Maskfrö.) Andra medel mot Spolmask äro maskfrö, Flores Cinae, hvaraf åt fullvuxna gifvas 2 - 3 Gram, åt barn l/2 Gram i pulver, med syrup eller såsom sockradt maskfrö, Confectio cinae, det senare åt barn en liten thesked några gånger om dagen.
Har man förvissat sig om att en person lider af Binikemask derigenom, att man funnit leder af masken bland afföringarne, kan man nu för tiden temligen lätt och säkert utdrifva densamma, men man är aldrig säker på att vara fullkomligt fri från den, förrän man fått bort hufvudet, hvarom endast läkaren genom särskild undersökning kan öfvertyga sig. Man bör under 1 á 2 dagar noggrannt hålla samma diet, som här ofvan vid spolmasken är omnämnd samt derefter företaga den egentliga kuren, för hvilken Kussoblommor eller Kamala äro ganska säkra medel. Dessa medel böra dock alltid föreskrifvas af läkare. Efter deras användning bör laxermedel användas, hvarjemte patienten alltid må iakttaga den försiktigheten, att vid afföringarne begagna ett uppvärmdt bäcken eller åtminstone ett kärl, som innehåller något varmt vatten samt taga väl vara på alla delar af masken, som afgå, på det att läkaren sedermera må bli i tillfälle att afgöra, om hufvudet är utkommet. Man antager nemligen, att maksen kan uppfatta skilnaden mellan temperaturen inuti tarmen och den ytte luften (såvidt man ej använder varmt vatten i bäckenet), och i så fall haka sig fast med hufvudet, som då lätt kunde slitas från den öfriga delen af kroppen och qvarstanna. Emedan binikemask kan vara en ganska allvarsam åkomma, vilja vi allvarligen afråda alla från att anlita huskurer, hvilka aldrig göra någon nytta men mången gång stor skada, utan i stället så snart som möjligt anlita läkarehjelp.
|
