the GASTROLAB Home Page

Historiska texter:
Tobak

Denna text är ursprungligen publicerad år 1886 i boken "Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter". Denna bok hade prof. A. Thornams "Sundhetslexicon" (publicerad i Danmark år 1854) som källa och var skriven av Wilh. Uhrström, Med. lic. och praktiserande läkare i Stockholm. År 1886 publicerades den andra omarbetade och tillökade upplagan med förord av prof. P.H. Malmsten.

Tobak är som bekant en af nutidens mest använda lyxartiklar och är spridd snart sagt öfver hela världen.

Den erhålles från bladen af en ört, Nicotina tabacum, tillhörande växtfamiljen Solanacaeae och är inhemsk i Vestindien och Amerika, derifrån den öfverfördes till Europa i midten af 1500-talet. Nu mera odlas den som bekant på flera ställen äfven i Sverige, dit dess bruk särskildt till rökning började sprida sig redan genom den från 30-åriga kriget återkommande arméen.

Tobaken innehåller ett skarpt gift, nikotin, som är nästan lika giftigt som blåsyra; en droppe af giftet kan döda en hund, och på senare tiden har man äfven sett exempel på försök till förgiftning af människor med detsamma. Nikotinet innehålles i de olika tobakssorterna i olika mängd, från 2 procent i Havanna och Maryland ända till nära 7 proc. i Virginisk tobak.

Vid förbränningen under rökningen uppstår en egendomlig vidbränd olja, som afsättes i pipskaft och cigarrmunstycken, och som innehåller nikotin, smakar beskt samt är mycket giftig. Om vi ej lida men af dessa giftiga ämnen, så beror det dock till en stor del på det sätt, hvarpå vi begagna tobaken. Turkiska pipor, i hvilka röken passerar genom vatten, fortleda endast en ringa qvantitet gift till rökaren. Korta pipor hindra deremot ej upptagandet af giftet. Cigarrer äro i detta hänseende skadligast och det så mycket mer, ju häftigare och mera man röker, och ju starkare cigarren är. Derför är det inte sällsynt, att personer, som vänja sig vid starka cigarrer och så småningom taga till ännu starkare, lefva i ett nästan ständigt rus.

Verkan av tobaken är endast till graden skild från den af nikotinet. I mindre dos framkallar giftet en skarpt brännande känsla på tungan, i svalget och matstrupen samt ökad spottafsöndring; i magen och tarmkanalen förmärkes en känsla af värme, som så småningom sprider sig till öfre delen af kroppen och lemmarne, samtidigt dermed uppstår hufvudvärk, svindel, sömninghet, otydligt seende och hörande, hvarjemte andhemtningen blir hastig och plågsam. En stund derefter följer ej känsla af stor svaghet och matthet; ansigtet blir blekt, en kyla sprider sig öfver hela kroppen, och häftiga kräkningar samt afgång af väder och urin inställa sig. Dessa symtom är man ej sällan i tillfälle att iakttaga hos pojkar, som försöka lära sig röka. Stegras symotomen ytterligare, uppstå darrningar samt krampaktiga sammandragningar i synnerhet i andhemtningsmusklerna, som i svåra fall kunna efterföljas af förlamning och död. Svåra akuta förgiftningar af tobak hafva oftast inträffat af de fordom ej sällan begagnade tobakslavemangen. (Se här nedan.)

Behandlingen af en Akut tobaksförgiftning består i användning af stimulerande medel, såsom starkt kaffe antingen till intagning eller i lavemang, vin, konjak, kalla begjutningar öfver hufvudet samt genom konst åstadkommen andhemtning. (Jfr art. Drunkning.)


Den äldsta kända avbildningen av tobaksrökning i ett träsnitt från år 1558

Kronisk tobaksförgiftning uppstår ej sällan hos personer som under lång tid rökat mycket, isynnerhet om den använda tobaken varit stark. Somliga starka rökare tyckas deremot gå fullkomligt fria från dessa symtom och uppnå en hög ålder utan att lida något märkbart men af rökningen. De symtom, som vid detta tillfälle uppträda, bestå i oordningar i matsmältningen, heshet i följd af en kronisk katarr i luftstrupen, hjertklappning, svindel, stundom äfven svagsynthet, beroende på giftets inverkan på synnerven, jemte nervlidanden af åtskilliga slag. - Kräfta på underläppen finner man ofta förekomma hos personer, som pläga röka korta pipor, och alltid uppträda på det ställe af läppen, der pipan hålles. (Jfr art. Kräfta.)

Personer, som tugga tobak eller snus, lida ej något men af den ofvan omtalade vidbrända oljan, emedan densamma endat utvecklas vid förbränning af tobaken; någon liten qvantitet nikotin sväljes dock, och dervid beror det på, om personens matsmältning fördrager den. I alla händelser lider alltid smaken, och vanligen uppstår en mer eller mindre svår katarr i munnen, svalget och magen, i synnerhet om tuggtobaken är inblandad med en del retande ämnen, hvilket ej sällan är fallet.

Att snusa medför visserligen ej någon fara för kroppens allmänna helsotillstånd, emedan största delen af nikotinet går förlorad vid tillverkningen af snuset, men näsans slemhinna lider alltid mer eller mindre, lukten förslöas och katarr samt polyper kunna deraf uppstå; slemhinnan i svalget och luftstrupen retas, och ganska ofta sträcker sig retningen ned till magen och framkallar oordningar i matsmältningen. Dessutom förekommer snus ej sällan förfalskad med en del skarpa ämnen, såsom peppar, mönja och dylika, hvilka ännu starkare reta slemhinnan. Man hör stundom allmänheten föreställa sig att bruket af snus skule hafva en välgörande inverkan på synen, men detta är alls icke förhållandet.

Af hvad vi ofvan sagt skulle man kunna tro att det är farligt att begagna tobak, men då vi betänka, att man lätt vänjer sig vid detta gift, och att det under vanliga omständigheter endast vid öfverdrivet bruk medför någon nämnvärd skada, samt stundom har ett lifvande inflytande på fantasien och själens verksamhet i almänhet, så torde det vara origtigt att helt och hållet afråda från dess bruk. Skadligast är det emellertid alltid att röka på fastande mage, emedan de menliga verkningarna af tobaken i så fall visa gig både häftigare och hastigare. Minst skadligt inverkar rökningen efter en riklig måltid. Personer, som lida af sjukdomar i svalget, luftstrupen, lungorna, magen och tarmkanalen, likasom af åtskilliga sjukdomar i örat (jfr art. Örat och dess sjukdomar) och ögat (jfr art. Ögat och dess sjukdomar), böra dock alldeles afhåla sig från bruket af tobak, i synnerhet från rökning.

Äfven för friska personer äro måtta och försigtighet alltid viktiga att iakttaga. Man bör ej låta förleda sig att taga till allt starkare och starkare tobak, aldrig röka på fastande mage samt ej kort före måltiderna. Då man är i stark rörelse, bör man aldrig röka, emedan lungorna deraf kunna lida.

En fråga, som ofta framställes, är om manbör spotta eller icke, då man rökar. Då afsöndringen af spotten är riklig, är man tvunger dertill, emedan spott, blandad med nikotin, alltid förorsakar stort obehag, då den nedsväljes; men man bör i så fall vara mycket måttlig med rökningen, ty genom den rikliga utspottningen beröfvar man kroppen en vätska, som spelar en vigtig roll vid matsmältningen. (Jfr art. Matsmältningsorganen och deras verksamhet.)

Vid rökning af cigarrer är cigarrmunstycke att rekommendera. Cigarrmunstycken såväl som tobakspipor böra alltid hållas väl rena, emedan i annat fall oordningar i matsmältningen snart uppstå genom tobaksoljan i orena munstycken och pipskaft.

Tobak har en egendomlig inverkan på den dagliga afföringen, och det finnes personer, som af denna anledning ej kunna undvara den, då de blifvit vana dervid.

Man har fordom antagit att bruket af tobaksrökning såväl som tuggning, skulle utöfva ett skadligt inflytande på tänderna. Detta är emellertid ej fallet i annat afseende än att en svart beläggning och stundom äfven afsättning af tandsten i följd af den ökade spottafsöndringen uppstår på dem. Tandröta visar sig mindre ofta hos personer som röka mycket, och om den än uppstår hos dem, förlöper den vanligen mycket långsamt.

Då nu för tiden tobak blifvit så gott som ett dietistiskt medel och i det dagliga lifvet spelar nästan samma rol som the och kaffe, så har dess betydelse som läkemedel blifvit vida mindre än fordom. Det vanligaste bruket är till lavemang, hvartill man i synnerhet fordom använde infusionen eller dekokten av bladen vid inklämdt bråck, tarmvred, stelkramp m.m. på grund av tobakens lugnande verkan. Mot tandvärk, förstoppning och astma användes af allmänheten stundom tobaksrökning. Som medel att skydda sig mot smittosamma sjukdomar är tobaksrökningen helt säkert af ringa eller intet värde. Snus har af somliga blifvit ansedt som ett afledande medel på näsans slemhinna vid vissa ögonsjukdomar och hufvudvärk, men dess verkan i detta hänseende är högst tvifvelaktig, likasom dess bruk långt ifrån att rekommendera.

ISP Providers