the 
Home Page
Historiska texter:
Matsmältningsorganen och deras verksamhet
Liksom då vi i det dagliga lifvet vilja udraga de verksamma beståndsdelarne af ett ämne, t.ex. vilja koka kaffe, vi börja med att först fint fördela eller söndermala de brända kaffebönorna, derefter öfvergjuta dem med vatten, afhälla och använda lösningen, kaffet, samt slutligen bortkasta det odugliga eller kaffesumpen, så finna vi äfven förhållandet vara ungefär detsamma vid matsmältningen.
De intagna födoämnena söndermalas nu af tänderna genom underkäkens rörelser, men äfven tungan, kinderna och läpparne hafva en stor betydelse vid tuggningen. De delar af födan, som inkomma mellan tandraden och tungan, upptagas genom tungans rörelser, föras ånyo mellan tänderna för att vidare söndermalas; de delar, som komma utåt emellan tandraden, läpparne eller kinderna, föras genom dessas rörelser på liknande sätt tillbaka emellan tänderna. På personer, hvilkas ansigtsmuskler äro förlamade, kan man lätt iaktaga att maten till en stor del stannar emellan tandraden och kinden på den sida, som är förlamad, och att man med tillhjälp af fingrarne måste föra den tillbaka i munnen och mellan tänderna.
En schematisk framställning av människans matsmältningskanal. a=struphuvudet. b=luftstrupen. c=matstrupen. d=övre magmunnen. e=magsäcken. f=mellangärdet. g=nedre magmunnen. h=bukspottskörteln. i=nedåtstigande tjocktarmen. j=tunntarmen. k=ändtarmen. l=gallblåsan. m=levern. n=tolvfingertarmen. o= tvärgående tjocktarmen. p=uppåtstigande tjocktarmen. q= tunntarmen vid övergången i tjocktarmen. r=blindtarmen. s=maskformiga bihanget, appendix. Bilden är från en senare källa publicerad i början av detta århundrade.
Den från dessa körtlar afsöndrade spotten består till allra största delen af vatten, dessutom af salter, sår af ägghvita och slem samt ett egendomligt ämne, som man vanligen benämner ptyalin (af ett grekiskt ord som betyder spottämne), och som har egenskapen att förvandla stärkelse i drufsocker. Att spotten verkligen eger denna egenskap kan man lätt sjelf öfvertyga sig om, om man en stund håller i munnen litet nyberedt tjockt klister, då man finner att den fadda smaken af klistret snart blir söt.
Spotten löser iföljd af sin stora vattenhalt alla sådana födoämnen, som äro lösliga i vatten, såsom socker, salter och lösliga ägghviteämnen, underlättar söndermalningen eller tuggningen af födoämnena liksom äfven sväljningen, hvilket ju äfven är lätt begripligt deraf att en på ytan fuktig ch klibbig tugga lätt glider ner i matstrupen. Att spotten förvandlar stärkelse i drufsocker är nyss omnämndt, men denna förvandling försiggår endast långsamt och med största svårighet då stärkelsen är okokt; derför är det alltid nödvändligt att koka eller tillreda fåra stärkelsehaltiga födoämnen. Bäst är äfven att alltid förtära sådana födoämnen ljumma, särskildt mjölrätter, emedan i så fall sockerbildningen lätt försiggår, hvilket äfven vore fallet om de voro uppvärmda så pass mycket som det stode i vår förmåga att svälja dem (omkring 50 grader), men en sådan värmegrad kunde lätt skada tänderna.
En framtand i genomskärning. a=tandben. b=tandemalj. c=tandcement. d=tandpulpans (nervens) håla. Bilden är från en senare källa publicerad i början av detta århundrade.
Tungans rörelser, hvilka såsom nämndt är särskildt hjelpa till att bilda tuggan, föra den derpå på sin öfre yta, fortskaffa den bakåt och mellan de främre gombågarne in i svalget. Gomseglet höjes dervid, dess bågar närma sig hvarandra, och härigenom stänges vägen uppåt, så att tuggan ej kan komma in i bakre delen af näsan. Härunder höjer sig äfven tungroten, bildande ett sluttande plan, på hvilken tuggan glider ner i svalget; under det att struplocket äfven tryckes nedåt och bakåt, hvarigenom ingången till luftstrupen afstänges, glider tuggan ned i matstrupen och vidare ned i magen. Då gomseglet eller struplocket ej fullgör sin skyldighet, kan det inträffa att födan, i synnerhet flytande födoämnen, taga vägen genom näsan eller ned i luftstrupen samt framkalla hvarjehanda obehag, som vi sannolikt litet hvar erfarit. (Jfr art. Lungorna och deras verksamhet.) Denna akt kalla vi som bekant sväljningen, men endast den första delen af den, eller tuggans förande bakåt till ingången af svalget, kunna vi behärska med vår vilja, den andra deremot, eller då tuggan kommit i beröring med bakre delen af gomseglet, är oberoende af vår vilja; vi kunna då ej hindra nedsväljningen.
Tuggan kommer strax efter sväljningen ned i matstrupen, som utgöres af en kanal af mjuka muskler, på sin insida beklädd med slemhinna. Dels genom sin tyngd och sin slipprighet och dels genom rörelsen hos dessa muskler föres tuggan vidare ned i den stora säckformiga utvidgning av matsmältningskanalen, som vi benämna magen, och hvilken som bekant har sitt läge mellan matstrupen och tunntarmen. Matstrupens öfvergång i magen benämner man magmunnen (cardia), som inmynnar nära nog i midten af magens längdriktning. Magen afsmalnar alltmer åt höger, bildande uppåt en konkav båge, den s.k. lilla magkröken, till dess den öfvergår i tarmen, hvilket ställe man vanligen benämner pylorus (dörrvaktaren). Detta sistnämnda ställe utmärkes genom en ring af muskeltrådar, geno hvilkas sammandragning förbindelsen emellan magen och tarmen kan öppnas eller slutas. Åt venster sida begränsas magen af en båge, benämnd stora magkröken, som är konvex, och hvars venstra del från matstrupen benämnes blindsäcken. Blindsäcken ligger närmast mjelten; pylorus samt den afsmalnade delen af magen till höger tätt intill och under lefvern. Öfre delen af blindsäcken och lilla magkröken ligga tätt under under mellangärdet samt stora magkröken intill tarmarne.
Magsäcken i lätt fyllt tillstånd, sedd framifrån. Bilden är från en senare källa publicerad i början av detta århundrade.
Utom af slemhinnan utgöres magväggen hufvudsakligen af muskeltrådar i olika riktningar, särskildt i långs- och tvärgående riktning, samt dessutom af bukhinnan.
Genom iakttagelser på personer, behäftade med magfistlar, har man funnit, att magslemhinnan i fastande tillstånd är blekröd samt öfverdragen af något slem, men visar vid vidröring, t.ex. af en fjäderpenna eller dylikt, små klara droppar framkomma från fördjupningarne på slemhinnan; dessa droppar flyta mer och mer tillsammans, och snart framkommer magsaften, som är en nästan klar sur vätska.
Afsöndringen af magsaft åstadkommes ej blott genom direkt beröring eller gnidning mot slemhinnan, såsom fasta ämnen i allmänhet framkalla, utan äfven genom ämnen af hög och låg värmegrad; sålunda framkallar äfven kallt vatten en riklig afsöndring af magsaft, men en ännu häftigare inverkan åstadkommes af vissa retmedel, som kunna kemiskt inverka på körtlarne, såsom kryddor, spritdrycker, salter, såsom koksalt och särskildt de kolsyrade alkalierna i t.ex. dubbelt sodavatten. Till en början blir den sura magsaften neutraliserad af sodan, men derpå följer en ymnig afsöndring af magsaft. Nedsväljningen af spotten, hvilken, såsom föut är nämndt, äfvenledes är alkalisk, verkar på samma sätt som sodavatten, fast i vida mindre grad.
Magsaften innehåller, såsom ofvan är nämndt, pepsin jemte en ringa mängd saltsyra samt något koksalt och änta till 98 procent vatten. Pepsinet i förening med klorvätesyran har egenskapen att på ett egendomligt sätt förändra ägghviteämnen, så att de bli vida mera lättlösliga än förut samt med stor lätthet upptagas genom tarmens slemhinna och öfvergå i blodet; de på så sätt förändrade ägghviteämnena benämner man peptoner. Dessutom förvandlar magsaften äfven de organiska beståndsdelarne hos senor, brosk och ben i lim. Slemmet i magen påstås äfven ha egenskapen att omsätta rörsocker, eller vårt vanliga socker, i drufsocker. Deremot inverkar magsaften ej på fett, men löser de hinnor, som omsluta fettet, hvarigenom detta samlar sig till fria flytande droppar. Socker, stärkelse eller andra kolhydrat, slem, elastiska trådar, hår, öfverhud, naglar och dyliga bildningar påverkas ej af magsaften.
Kött påverkas af magsaften på så sätt, att bindväfven, hvilken som bekant omsluter de egentliga kött-trådarne, först förvandals till lim, och det fett som finnes i och omkring bindväfven samlar sig till droppar, som flyta på ytan af vätskan; derefter löses sjelfva ägghvitan i kött-tråden, som förut fallit sönder. Stundom passera dock de små kött-trådarne genom pylorus in i tarmen, innan magsaften hunnit inverka något vidare på dem. Är köttet fint rifvet eller skrapadt, så anser man det råa kötet lika lättlösligt som det kokta, men äro bitarne större, till och med endast så stora som ärter, så löses det kokta lättare, emedan genom kokningen bindväfven förvandlas till lim, och sålunda magsaften besparas detta arbete samt kan strax börja inverka på ägghviteämnena i kött-trådarne. Äfven genom syror förvandlas bindväfven i lim, såsom t.ex. vid berendningen af surstek, eller då köttet i någon tid får ligga i mjölk, eller då det fått hänga någon tid. Härigenom skulle det sålunda beredda köttet vara mer lättsmält än det färska.
Mjölken ystar sig strax den kommit ned i magen, i det att ostämnet (caseinet) utfälles till större eller mindre klumpar, och en vattentunn vassla afskiljes. Vasslan afgår inom kort genom pylorus in i tarmen och äfven några smärre ostklumpar följa vanligen med, men den återstående delen löses af magsaften till största delen till peptoner (se ofvan). Beträffande ägget, hönsägget, ha vi att skilja emellan hvitan och gulan. Hvitan, som är en lösning af ägghvita och salter i vatten, löses fullständigt af magsaften. Är ägghvitan hårdkokt, löses den lättare, än då den är rå, såvida den är fint sönderhackad; i annat fall är den svårlösligare. Gulan, som innehåller både fett och ägghvita, påverkas följaktligen endast delvis af magsaften, så att endast ägghvitan löses, och denna förhåller sig till magsaften ungeför som ostämnet i mjölken.
Då ägghviteämnen påverkas af magsaften, svälla de upp, men hindras denna uppsvällning, hvilket sker genom salter i större mängd, såsom koksalt, så försvåras alltid magsaftens inverkan; en måttlig mängd koksalt, omkring l l/2 procent, anses deremot underlätta matsmältningen och befordra magsaftens inverkan. Rökning af köttet åtstadkommer ett skrumpnande af detsamma, och derför har man ansett det rökta köttet svårsmältare än det färska. Mycket fett kött är ganska svårsmält, derför att fettet genom värmen i magen blir flytande samt lägger sig omkring kött-trådarne, hvarigenom magsaftens direkta inverkan på dem hindras. En liten fetthalt anses deremot underlätta matsmältningen.
Brödet och mjölrätterna innehålla stärkelse, ägghvita, något fett samt träämne (cellulosa). Stärkelsen förekommer dels rå, dels såsom klister eller löslig stärkelse. Behandlingen af träämnet bestämmer denna näringsmedels påverkan af magsaften. Vid fullständig krossning och söndermalning samt derefter kokning, så att cellernas väggar blifva söndersprängda, lösas lätt både stärkelsen och ägghvitan. Träämnet löses deremot ej af magsaften.
Genom magsäckens rörelser blandas magsaften och de intagna födoämnena med hvarandra till en gröt- eller vällingstjock sur massa af en obehaglig lukt, hvilken man benämner Chymus (en benämning, som härledes från ett grekiskt ord, hvilket betyder flytande). De flytande och fint fördelade styckena af födan kunna strax övergå i tarmen. Man anser dock i allmänhet, att maginnehållet öfvergår i tarmen först efter l l/2 á 5 timmar, beroende på födans mängd, beskaffenhet samt huru fint den blifvit söndermald.
Emedan den fina fördelningen af födoämnena, såsom ofvan blifvit nämndt, är af stor vigt för magsaftens kraftiga inverkan, bildningen af Chymus samt födans öfvergång i tarmen, är det angeläget, att maten tuggas omsorgsfullt, samt att ej för stor mängd föda intages på en gång.
Sedan de fint fördelade födoämnena passerat pylorus, inkomma de i tarmkanalen, som har formen af ett långt slingrande rör med mjuka väggar. Den inre ytan af tarmarne är beklädd med slemhinna, derutanför muskler, hvilka förlöpa dels ringformigt, dels långs efter tarmen, som på sin yttersida är beklädd af bukhinnan.
Man skiljer mellan tvenne olika afdelningar: tunntarmen och groftarmen, hvilka såsom namnet angifver förete en högst olika vidd. Öfvergången emellan dessa begge afdelningar är starkt påfallande och i tarmens inre bildar slemhinnan på detta ställe tvenne veck eller klaffar, som skjuta in i groftarmen och afstänga förbindelsen, så att födoämnena kunna öfvergå från tuntarmen till groftarmen men ej tvärtom. - Sjelfva tunntarmen delas äfven i åtskilliga afdelningar, ehuru gränsen emellan dessa ej är så skarp och tydlig; den öfversta delen benämnder man tolftumstarmen (duodenum), som är orörligt fästad vid bakre bukväggen, bildande en båge från pylorus samt endast på sin främre sida beklädd med bukhinnan; den öfriga delen af tunntarmen är på alla sidor beklädd af bukhinnan samt rörligt upphängd vid ryggraden medelst det s.k. "tarmkäxet", som bildas genom dubbla blad af bukhinnan, emellan hvilka en mängd blodkärl dels föra närande blod från stora pulsådern till tarmarne, dels från dessa organ till lefvern samt derjemte de s.k. mjölksaft- eller chyluskärlen.
En genomskärning av tunntarmens vägg. Insidan (högst upp i bilden) täcks av villi (tarmludd), varje villus innehåller ett lymflkärl. I den underliggande tarmväggen ser man ett lymfkärlsnät, de så kallade mjölksaftskärlen. Bilden är från en senare källa publicerad i början av detta århundrade.
Lefvern och dess verksamhet är förut omnämnd. (Jfr art. Lefvern.)
Bukspottskörteln, Pankreas, har sitt läge tätt invid ryggraden bakom magen med sin högra tjockare ända i det rum, som bildas af tolftumtarmens båge, och med sin vänstra smalare gränsande till mjelten. Denna körtels utförsgång förenar sig med stora gallgången, tillsammans med hvilken den snedt genomborrar tolftumstarmens vägg och uttömmer sålunda sitt innehåll i denna tarm. I följd af utförsgångens sneda rigtning kan körtelns afsöndring lätt drifvas ut i tarmen men ej i motsatt rigtning. Bukspotten är en alkalisk vätska, som har egenskapen att lösa ägghviteämnen under bildning af peptoner, en egenskap som endast tillkommer bukspotten då magslemhinnan retas genom intagna födoämnen, likasom äfven afsöndringen af densamma framkallas af intagna födoämnen. Dessutom eger den äfven förmågan att förvandla stärkelse i drufsocker i långt högre grad än munspotten äfvensom att sönderdela fettämnen i glycerin och fettsyra samt derigenom åstadkomma såväl en tvålbildning genom fettsyrans förening med det i bukspotten befintliga alkaliet som äfven beredning af en fin emulsion af fettet, hvarigenom fettämnena med lätthet upptagas.
Då chymus utkommer genom pylorus har den en starkt sur reaktion, men framkallar genom beröring med utförsgången för gallan och bukspotten en sammandragning af denna utförsgång hvarigenom galla och och bukspott utströmma i tarmen. I följd häraf utfälles en del af den genom den sura magsaften lösta ägghvitan, men denna fällning är så fin, att den med lika lätthet kan genomtränga tarmväggen som den finaste fettemulsion. Denna utfällning af ägghviteämnen är ej till något hinder för uppsugningen, hvilket man skulle kunna tro, utan i stället till en fördel derför att passagen genom tarmen af denna sega klibbiga vätska sker långsammare, och derigenom en långt större mängd af de närande beståndsdelarne hinna upptagas, än om de befunno sig i löst tillstånd.
Under det att denna inverkan af matsmältningssafterna försiggår, hafva tarmarne hela tiden varit i ett slags maskformigt krälande rörelse (den s.k. peristaltiska rörelsen), beroende på en sammandragning af tarmens muskler, såväl de på tvären som på längden gående. Dessa rörelser åstadkomma, att födan väl blandas med tarmsaften samt föres vidare fram i tarmkanalen. Hvad särskildt tarmsaftens verkningar beträffar, så känner man dem ännu ej säkert. Somliga forskare påstå att de bidraga till lösningen af ägghviteämnen, andra deremot att de hufvudsakligen omsätta stärkelse i socker. Det af stärkelseämnena bildade drufsockret omsättes så småningom i mjölksyra och slutligen äfven i smörsyra, hvarvid bildas gaser af åtskilliga slag. Allt det olösta, rester af muskler, senor, brosk, oförändrad stärkelse, träämne samt fett bilda nu en af galla brun och gul färgad vällingstunn vätska, som öfvergår i tjocktarmen.
Blindtarmen och dess maskformiga bihang. I bilden har man avlägsnat större delen av tarmens framåtvända vägg. Bilden är från en senare källa publicerad i början av detta århundrade.
Tunntarmens innehåll af lösliga, tillräckligt fint fördelade beståndsdelar uppsuges ej blott i tunntarmen sjelf utan äfven i groftarmen, och i följd deraf blir tarminnehållet allt mera tjockflytande, så att det under vanliga omständigheter förvandlas till en ganska fast massa, som man benämner extrement (afföring, öppning).
Exkrementen äro allt efter födans beskaffenhet ganska vexlande och bestå dels af rester af födoämnen, som ej kunna lösas, såsom elastiska trådar och träämne (cellulosa), dels sådana som ej hunnit bearbetas af matsmältningen, såsom senor, kött-trådar samt olösliga salten i födan, t.ex. fosforsyrad kalk och gallfärgämnen.
Vid födoämnen ur växtriket äro öppningarne vanligen stora och oftast äfven talrika, emedan de innehålla en stor mängd osmälta födoämnen; efter förtärandet af mjölk och ägg blifva öppningarne ofta små och sparsamma, emedan dessa ämnen till största delen upptagas i kroppen.
Ju hastigare tarmarnes rörelser äro, desto fortare drifves innehållet genom tarmen. Äro tarmarnes rörelser mycket hastiga, hinner endast en obetydlig del af de lösta närande ämnena att uppsugas, uttömningarne bli tunna, och ett diarré uppstår. Häraf finer man i de flesta fall äfven orsaken till verkan af laxermedel; de öka nämligen groftarmens rörelser, och derför hinner ej tarminnehållet förtjockas utan är af samma beskaffenhet som innehållet i tunntarmen; följaktligen uttömmes en mängd näringsämnen, som ej hinna uppsugas och komma kroppen till godo. Häraf är lätt förklarligt, hvarför ihållande diarréer åtföljas af svaghet och afmagring.
I groftarmen fortsättes ej blott uppsugningen af näringsämnena utan äfven omsättningen af födoämnena, hvilka här undergå en sur jäsning derigenom att kolhydraten omsättas till mjölksyra. Innehållet från tunntarmen är alkaliskt liaksom äfven den saft, som afsöndras från groftarmen, men detta oaktadt befinnes det inre lagret af tarminnehållet på den grund vi nyss nämnt vara surt. Äfven ägghvitan sönderdelas ungefär som vid förruttnelse. Genom dessa sönderdelningar utvecklas en del gaser, särskildt kolsyra, vätgas, qväfgas, kolväte och vätesvafla, hvilka vi väl litet hvar någon gång haft obehag af vid deras afgång från ändtarmen.
Utom sönderdelningen och lösningen af näringsämnena sker äfven i tarmkanalen en uppsugning af de lösta näringsämnena, hvilken man kallar resorption.
Denna uppsugning sker hufvudsakligen genom tarmluddet (tarmtrådarne) i tunntarmen. Hvarje tarmtråd består af en porös väfnad, som i sitt inre innehåller början till en mjölksaftgång eller ett s.k. chyluskärl. Denna saftgång sammanhänger med ett nät af mjölksaftkärl, som förgrenar sig i tarmkäxet, och som slutligen utmynnar i den stora mjölksaftgången, den s.k. bröstgången (Ductus thoracicus), hvilken inmynnar i den stora blodådern (venen) under venstra nyckelbenet, som upptager blodet från venstra armen och venstra sidan af hufvudet, samt fortlöper vidare till hjärtat.
I hvarje tarmtråd förlöpa dessutom fina blodkärl samt derjemte fina muskeltrådar, genom hvilka den kan förkortas och blifva rynkad. Utom genom chyluskärlen kunna de lösta näringsämnena genom s.k. Osmos öfvergå i hårrörskärlen samt derifrår genom tarmens blodådrer föras vidare till lefvern sedan till hjertat.
Med Osmos (af ett grekiskt ord, som betyder trängande) menar man den egenskapen hos animala eller konstgjorda vegetabiliska hinnor, att de mer eller mindre lätt genomsläppa vätskor. Om vätskor, innehållande olikartade lösningar, befinna sig på ömse sidor om en dylik hinna, så eger strömning rum åt begge håll, så att en viss blandning af lösningarne eger rum.
Största delen af de lösta näringsämnena uppsugas dock genom chyluskärlen samt endast vatten, salter, socker och peptoner både genom chyluskärlen och genom Osmos. Då tarmtråden sammandrager sig, tömmes först chyluskärlet samt upptager derpå en ny qvantitet, alldeles på samma sätt som man med en svamp kan uppsuga en stor mängd vätska, om man omvexlande kramar svampen och ånyo neddoppar den i vätskan. Gallan anses reta tarmtrådarnes muskler till sammandragning, hvilket, såsom vid sett, äfven tyckes gifva sig tillkänna genom den starka afmagring som ofta inträffar, då hinder för gallans utflöde i tarmen och sålunda minskad uppsugningsförmåga af de lösliga näringsämnena eger rum. (Jfr art. Lefvern) Våra lefnadsvanorär i de flesta fall orsaken till att mag- och tarmsjukdomar så ofta förekomma. Några af dessa förhållanden, som af allmänheten vanligen mindre uppmärksammas, torde här böra omnämnas.
Så år t.ex. mängden af födoämnen allt för ojemnt fördelad på de olika måltiderna. Många hafva för sed att på morgonen endast förtära en kopp kaffe och några smörgåsar samt gå sedan till dagens arbete ända till kl. 3 á 4 eller kanske till och med ännu längre, innan de intaga sin middag, hvilken i så fall vanligen blir öfverdrifvet stor. Magen öfverlastas, och det dröjer vanligen ej länge, förrän de känna smärtor och obehag efter måltiderna. Måltiderna böra endat vara så långt skilda från hvarandra, att matsmältningen ordentligt kan försiggå på mellantiden, hvilken i allmänhet kan beräknas till omkring 4 timmar. Således äro tre måltider om dagen det minsta man kan tillråda.
Stundom är födan alldeles för enformig. Så t.ex. äter allmänheten på landsbygden ofta hufvudsakligen mjölrätter, gröt, potates och dylikt, mera sällan kött, gifva ofta kalfvarne mjölken, men traktera barnen med välling och gröt.
En sanning är, att menniskan ej lefver af hvad hon äter, utan af hvad hon smälter, och derför är det, såsom vi förut omnämnt, i första rummet af vigt att fasta födoämnen fint söndermalas, eller med andra ord ordentligt tuggas, men häruti är man ej sällan försumlig, man nedsväljer maten utan att vidare tugga den. Detta är emellertid ett stort fel, såsom vi redan förut visat. En följd häraf är äfven, att personer med dåliga tänder eller utan tänder alltid göra klokast i att så snart som möjligt anskaffa löständer, med hvilka de kunna ordentligt tugga sin föda. Vid anskaffandet af löständer är det derför långt vigtigare att erhålla dugliga kindtänder, om sådana behöfvas, än vackra framtänder.
Födoämnenas värmegrad är äfven af en viss vigt. Matsmältningen försiggår nemligen lättast ju mera födoämnena närma sig blodets värmegrad omkring 35 grader Celsius, emedan födoämnena af högre eller lägre värmegrad lätt utöfva en skadlig retning på magens slemhinna samt i viss mån fördröja ägghviteämnenas lösning. Maträtterna böra derför i allmänhet hafva en värmegrad af ungefär 35 grader Cels. dricksvatten 10 grader C., öl ej läte än 12 grader C., lätta viner ungefär 12 á 13 grader C., starka hvita vinter 8 á 9 grader, röda viner 15 grader C. Som bekant är det ett vanligt bruk i Norra Amerika att vid måltiderna dricka isvatten, och följden deraf har blifvit att magsjukdomar derstädes äro ytterst allmänna.
Slutligen få vi äfven nämna spritdrycker, hvilka ej blott åstadkomma en stark retning på magslemhinnan utan äfven minska magsaftens förmåga att smälta födoämnena. Ju tommare magen är, desto starkare blir äfven denna retning, och derför vilja vi allvarsamt tillråda alla, som åtminstone någorlunda vilja skydda sin mage, att alltid förtära någon föda, innan de intaga spirituosa. Således bör man aldrig taga den s.k. "aptits-supen", förrän man nedsväljt åtminstone några tuggor. Några sprithaltiga drycker, som i vårt land förstört många magar, äro Punsch och Toddy, hvilka verka skadligt ej blott genom sin oftast stora sprithalt utan äfven genom mängden af socker. Spriten förstör så småningom körtlarne i magens slemhinna, och sockret underhåller en bildning af slem, hvilket förorsakar sur jäsning i magen. Ungeför samma olägenheter förorsaka äfven kaffet likasom äfven starka kryddor, och vi kunna säkerligen i många fall äfven tillägga en hel del medikament, som personer hafva för vana att en längre tid intaga. Äfven bruket af tobak inverkar skadligt, i synnerhet om personen spottar, hvilket är lätt begripligt, då spotten tjenar till att smälta de stärkelsehaltiga födoämnena. (Jfr art. Tobak.)