the  Home Page
Historiska texter:
Lefvern och dess sjukliga förändringar
Denna text är ursprungligen publicerad år 1886 i boken "Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter". Denna bok hade prof. A. Thornams "Sundhetslexicon" (publicerad i Danmark år 1854) som källa och var skriven av Wilh. Uhrström, Med. lic. och praktiserande läkare i Stockholm. År 1886 publicerades den andra omarbetade och tillökade upplagan med förord av prof. P.H. Malmsten.
Lefvern, hvilken som bekant afsöndrar gallan, är den största körteln i menskokroppen och har sitt läge i högra delen af bukhålan tätt under mellangärdet med sin öfre konvexa yta intill detta och med sin nedre konkava, hvilken genom större och mindre fördjupningar är delat i åtskilliga afdelningar, hvilande mot högra njuren, tarmarne och magsäcken. I en af dessa fördjupningar har gallblåsan sitt läge, och genom en utförsgång står den i förbindelse med tolftumstarmen. Lefvern är beklädd af bukhinnan och är så att säga medels denna upphängd på mellangärdet.
Om man skär i en lefver, så finner man snittytan hafva en rödbrun färg samt bestå af grupper af en mängd små korn, omgifna av och skilda från hvarandra genom en mörkare ring samt med en mörkare punkt i midten. Den mörkare ringen, som omgifver de små grupperna, utgöras af de fina gallgångarne äfvensom af en mängd fina blodkärl, hvilka föra blod till hvarje liten grupp. Den mörkare punkten i midten utmärker deremot stället för de blodkärl, som föra blodet ifrån hvarje sådan liten afdelning, hvilken man vanligen benämner lefveracinus; i midten ligger ett nät af fina blodkärl, och maskorna af detta nät äro fylda af de små kornen eller med andra ord af lefverceller, från hvilka gallan afsöndras. Den från dem afsöndrade gallan samlas i de fina gallrören i omkretsen af acinus samt fortledes derefter till stora gallgången, hvarpå den vidare uttömmes dels i gallblåsan och dels direkt i tolftumstarmen. Hämmas gallans aflopp från lefvern, eller tilltäppes gången genom slem e.d., går gallan tillbaka till blodet samt föres till kroppens väfnader, och härigenom uppstår gulsot (Jfr art. Gulsot.)
Att gallan inverkar på matsmältningen är allmänt bekant, och dess förnämsta egenskaper i detta hänseende består deruti, att den bringar feta ämnen i fint tillstånd eller med andra ord åstadkommer en s.k. emulsion, så att de lättare kunna upptagas ut tarmen i blodet. Den har dessutom den egenskapen att den betydligt underlättar fettets genomgång genom tarmen till blodet, emedan fuktiga porösa hinnor med lätthet genomsläppa feta ämnen vid närvaro af galla. På några andra födoämnen tyckes gallan ensam ej utöfva något väsentlig inflytande. Hindras gallan emellertid från att inströmma i tarmen, så innehålla tarmuttömningarne alltid en riklig mängd fett samt bli ytterst stinkande och illaluktande, hvaraf man dragit den slutsatsen, att gallans närvaro skulle hindra förruttnelsen af de osmälta födoämnena i tarmen. Under dylika omständigheter afmagrar personen ytterst betydligt, och han behöfver en långt större mängd ägghvitehaltiga ämnen för att någorlunda kunna hålla uppe sina krafter, hvarför äfven gallan synes utöfva ett stort inflytande på upptagandet af ägghvita i kroppen. Detta sker möjligen derigenom att den af magsaften lösta ägghvitanåter utfälles af gallan samt qvarhålles längre tid i tarmen, hvarigenom således tarmen kan vinna tid att upptaga en större mängd än om den i löst tillstånd passerade genom densamma. (Jfr art. Matsmältningsorganen och deras verksamhet.)
Ett så kallat sagittalt tvärsnitt genom levern. Högst upp i bilden syns lungan, i mitten av bilden levern, nertill till vänster njuren, och under levern en del av tjocktarmen. Illustrationen är från Lehman´s med. Atlanten, Atlas und Grundriss der Röntgendiagnostik, 1909
Man har äfven påvisat, att lefvern producerar socker, hvilket bortföres med blodströmmen, men hos en frisk menniska omvandlas eller förbrännes detta till kolsyra och vatten hufvudsakligen under blodets passage genom lungorna, så att man ej kan finna socker i urinen eller andra afsöndringar. Vid sockersjuka innehålla såväl urin som andra afsöndringar socker, hvarför man i vissa fall velat söka orsaken till denna sjukdom i sjukliga förändringar i lefvern. (jfr art. Sockersjuka.)
Sjukliga förändringar såsom blödningar i organets väfnad, inflammationer o.s.v. kunna uppstå genom yttre våld, genom slag och stötar omedelbart öfver lefvertrakten eller genom ett fall på fötterna eller knäna. Tydligt är att lefvern lider då gallgången tillstoppas och gallan ej får aflopp t.ex. genom gallsten, hvaraf följden blir gulsot (se Gallstenar och Gulsot). Vid sjukdomar i lefvern lider vanligen äfven gallafsöndringen, hvarför dessa sjukdomar ofta äro åtföljda af gulsot.
Inflammationer i lefvern förekomma mycket ofta i varma länder, ytterst sällan hos oss sjelfständiga;de kunna hafva antingen ett hastigt eller långsamt förlopp, organets väfnad kan af dem blifva förändrad både till sin struktur eller till sitt omfång.
Den undre ytan av levern (efter Testut). Levern syns uppe i bilden till höger, under lever ses gallblåsan, och i nedre halvan av bilden ses magsäcken och tjocktarmen. Illustrationen är från Lehman´s med. Atlanten, Atlas und Grundriss der Röntgendiagnostik, 1909
En förstoring af lefvern förekommer ej så sällan. Den förorsakas vanligen af blodöfverfyllnad, som ofta står tillsammans med sjukliga förändringar i andra organ, i synnerhet lungor och hjerta, och beror på hinder för ett ordentligt blodomlopp, eller af anhopning af fett. Vidare förekomma ej sällan i lefvern tuberkler och kräfta.
Bland sjelfständiga sjukdomar i lefvern förekommer hos oss nästan endast lefvercirrhos, knölig lefver, som är en kronisk inflammation och tillväxt af bindväfen i lefvern; den är åtföljd af sjukliga förändringar i matsmältningsorganen, kronisk mag- och tarmkatarr samt till en början stundom gulsot och slutligen äfven bukvattensot. Oftast framkallas detta tillstånd genom missbruk af spirituosa i synnerhet ett omåttligt bruk af bränvin, men sjukdomen kan äfven uppträda vid andra tillfällen. Beror den på missbruk av spritdrycker bör den sjuke strax afstå från dem samt omsorgsfullt behandla sin mag- och tarmkatarr med lämpliga mineralvatten såsom Carlsbader, Marienbader eller dylika. Läkarehjelp är dock alltid nödvändig.
En gallsten, som vandrat ut i tunntarmen och orsakat ett stopp i tarmen, med ileustillstånd som följd. Illustrationen är från Lehman´s med. Atlanten, Atlas und Grundriss der Röntgendiagnostik, 1909
De symtom som åtfölja lefverlidanden i allmänhet bestå vanligen i mer eller mindre häftiga smärtor i höger sida, hvarest lefvern har sitt säte; stundom känner man äfven under randen af nedersta refbenet en ansvällning; den sjuke är ej sällan besvärad af att ligga på den ena sidan; stundom är äfven andedrägten besvärad, gulsot inställer sig i de flesta fall och, om sjukdomen är långvarig, får den sjuke ofta en egendomlig gulblek hy, men framför allt är matsmältningen störd; han lider oftast af förstoppning mera sällan af diarré, vidare brist på matlust, väderbildning och kolik; exkrementen äro ofta gråa och torra, urinen är grumlig, mörk till färgen samt visar stundom en tegelfärgat bottensats; sinnesstämningen är ganska ofta dyster och nedstämd, och den sjuke afmagrar betydligt.
Orsakerna till lefverlidanden utgöras ofta af dietfel i synnerhet ett rikligt förtärande af spritdrycker, hvilka såsom ofvan är nämndt utgöra en ej sällsynt orsak till "lefvercirrhos". Bland mekaniska orsaker framkallas dessa lidanden ofta af ett ihållande tryck öfver lefvertrakten, genom trånga kläder och snörlif, en ständigt framåtlutad ställning såsom hos vissa handtverkare t.ex. skomakare och skräddare; yttre våld såsom stötar och slag, stundom äfven slag på hufvudet. De svåra lefversjukdomarne uppträda oftast i tropiska länder, hvaret det dietiska förhållandena äro särdeles gynnsamma för deras uppträdande. - Vid sjukdomar i lefvern är det i synnerhet af vigt att iakttaga en sträng diet; för öfrigt bör behandlingen öfverlåtas åt läkaren.
| |