the  Home Page
Historiska texter:
Magsår
Denna text är ursprungligen publicerad år 1886 i boken "Hemläkaren, populär ordbok i sjukvård och helsolära enligt nutidens medicinska åsigter". Denna bok hade prof. A. Thornams "Sundhetslexicon" (publicerad i Danmark år 1854) som källa och var skriven av Wilh. Uhrström, Med. lic. och praktiserande läkare i Stockholm. År 1886 publicerades den andra omarbetade och tillökade upplagan med förord av prof. P.H. Malmsten.
Magsår, Ulcus ventriculi rotundum. Då vi tala om magsår såsom en särskild sjukdom, mena vi dermed hvilket slags sår som helst i magen, sålunda ej sådana ytliga sår i slemhinnan, s.k. katarrala, eller något mera sjupgående i sjelfva körtlarna, s.k. follikulära, hvilka stundom förekomma vid långvariga magkatarrer, ej heller sår, förorsakade af gifter, nedsväljda skarpa föremål eller dylikt, utan endast ett egendomligt slags sår, som ej sällan förekomma tillsammans med bleksot, blodbrist och dylika tillstånd, och hvilka man kallar runda genomborrande (perforerande) magsår. Dessa sår uppstår i följd af den sura magsaftens frätande inverkan på ett begränsadt ställe, der blodomloppet är hämmadt inom en viss kärlutgrening, och der följaktligen det flytande blodets alkaliska beskaffenhet ej kan motverka magsaftens frätande inverkan. Ett sådant tillstånd uppstår, såsom nämndt är, ej sällan vid bleksot och blodbrist, vid hvilka blodomloppet i allmänhet är jemförelsevis trögt och kärlväggarne ofta äfven sjukligt förändrade, samt förekommer oftast hos qvinnor under utvecklingsperioden.
De första symtomen bestå vanligen deri, att den sjuka känner sig besvärad af sina vanliga klädesplagg omkring lifvet, lider af bristande matlust, sura uppstötningar, oftast äfven förstoppning m.m., som olägar utmärka magkatarr, men tungan är här, åtminstone i början, i de flesta fall röd och glatt, vid magkatarren hvitbelagd. Inom kort förmärkes på ett inskränkt begränsadt ställe i maggropen en betydlig ömhet vid tryck samt en gnagande smärta, som stundom är ihållande, stundom periodvis inställer sig någon gång utan märkbar anledning men vanligtvis af yttre inflytelser, såsom efter intagen föda, förkylningar, häftiga sinnesrörelser o.s.v. Smärtan är vanligen svårast efter intagen föda i synnerhet svårsmälta rätter och fortfar i så fall, till dess födoämnena blifvit aflägsnade ur magen antingen nedåt i tarmkanalen eller uppåt genom kräkning; den strålar ut från magen till öfversta ländkotorna eller ryggraden mellan skulderbladen. Kräkningar inställa sig ofta, i synnerhet då smärtan är svår. Sedan sjukdomen fortfarit någon tid, uppkräkes vanligtvid blod, hvars mängd hufvudsakligen beror på beskaffenheten af det anfrätta blodkärlet; vanligen kommer blod äfven ned i tarmen, och i så fall bli öppningarne mörka, nästan svarta liknande tjära. Är blödningen betydlig, kunna alla symtom af plötslig blodbrist (se Blodbrist) inträda.
Såret kan läkas genom bildning af ett ärr, hvilket i somliga fall ej medför några oläghenheter, men som i andra genom stramning eller sammanväxning med andra organ kan hindra magens rörelser för fortskaffandet af födan samt äfven utgöra ett direkt hinder för födans passage till tunntarmarne, i synnerhet om såret har sitt säte på gränsen till tunntarmen. Mera sällan genombryter såret magväggen, men skulle det inträffa, utrinner maginnehållet, blandadt med blod, i bukhålan samt framkallar en inflammation af bukhinnan, föregången af en ytterst intensiv smärta, som utbreder sig öfver hela buken; denna blir spänd och mycket öm; pulsen blir trådfin, den sjukes krafter aftaga hastigt, och döden följer inom kort. I sällsynta fall inträder döden genom förblödning eller allmän aftyning.
Behandlingen afser att så mycket som möjligt afhålla skadliga inflytelser från magen samt åstadkomma läkning af såret. Dieten bör sålunda hufvudsakligen bestå af flytande födoämnen: mjölk med helt obetydligt franskt bröd; äfven ägghvita har med fördel blifvit använd. På senare tid har man särdeles rekommenderat ett slags tillagning af oxkött, efter uppfinnaren benämnd Rosenthals köttsolution, i hvilken köttet förekommer i så mild och löslig form, att det med lätthet kan upptagas utan att åstadkomma någon retning af magen. Köttsolutionen tillredes på följande sätt: 1000 Gram oskött, befriadt från fettm senor och bindväf, sönderhackas fint och nedlägges i en ler- eller porslinskruka samt öfvergjutes med 100 centimeter vatten och 20 Gram ren Saltsyra. Kärlet nedsättes i en gryta med väl tillslutande lock och kokas i 10 á 15 timmar under omsorgsfull omröring de första timmarne. Derefter uttages köttmassan, sönderstötes i en mortel, tills den får utseende af en emulsion, kokas derpå ånyo i 15 á 20 timmar utan att locket på grytan aflyftes, neutraliseras sedan nästan fullständigt med bikarbonat (dubbelt kolsyradt natron), och bör derefter förvaras i ett väl tilltäppt kärl, då den länge håller sig frisk. En dylik köttsolution är närande, lättsmält och fördrages vanligen ganska väl af den sjuka. Man använder dagligen 1/4 af en dylik qvantitet samt ger den antingen ensam eller i en liten qvantitet buljong. Vid användningen af densamma plägar man dagligen gifva patienten en dylik 1/4 samt 2 glas mjölk jemte några finstötta, uppmjukade skorpor, en diet, som vanligen får iaktagas 2 á 3 veckor; med mycken försigtighet bör man derefter återgå till den vanliga dieten.
Inställa sig efter måltiderna svåra kräkningar eller andra svåra symtom, kan det bli nödvändigt att lemna magen i ro åtminstonde under några dagar, och i så fall må man använda närande lavemang af kött-pancreasblandning eller ägg, vispade med ljumt vatten, såsom under art. Magkräfta är nämndt.
Bland läkemedel rekommenderas i främsta rummet Carlsbadervatten, 50 gr varmt, samt för att lindra smärtan och kräkningarne, Morfin, helst insprutadt under huden, men dylika medel måste alltid föreskrifvas af läkaren i det enskildta fallet. Ett våtvarmt omslag öfver magtrakten användes äfven ofta. Mot den tröga avföringen, som så ofta plägar åtfölja detta lidande, må man aldrig utan läkares medgifvande gifva laxermedel utan endast lavemang.
Vid blodkräkning må den sjuka iaktaga fullkomlig stillhet i ryggläge, undvika att tala, taga små isbitar i munnen samt använda kalla omslag eller hellre isblåsa öfver magtrakten.
|
|
